TEATERÅRET 1954 Av URBAN STENSTRÖM 1954 var året då Inga Tidblad gästspelade i Göteborg i ”Kameliadamen” och då Gunn Wållgren återvände till Dramaten. Det var året då John Patricks ”Théhuset Augustimånen” var den mest bedårande komedien och då vi nästan glömde bort att fira Ludvig Holbergs 200-årsjubileum. Det var året då Dramaten samtidigt upplät sina två scener för modern svensk dramatik. Det var året då den teatraliska spelstilen slog igenom bland regissörerna och drevs till sin spets i vågade experiment av ett par unga iscensättare. Det var året då två av den nya stilens inspiratörer, Marcel Marceau och Etienne Décroux, kom hit och sådde sina frön direkt i det svenska teaterdammet. Det var året då den s. k. absurda teatern gjorde sin entré. Och så var det förstås Dramatenlotteriets år, året då svenska folket förlorade 4,4 miljoner till Karl Ragnar Gierow för att han skulle kunna förvandla Thalias nipperskrin vid Nybroplan till ett användbart teaterhus. Men också i ett oanvändbart teaterhus kan fullgoda föreställningar födas. Kungl. Dramatiska teatern lämnade en del bevis för den saken under året. Det började med en sensation, ett nytt skådespel av Tjechov, aldrig förut givet utanför Moskva. ”Stackars Don Juan” hette stycket. Det sysselsatte Tjechov hela hans Åke Claesson och Inga Tidblad i T. S. Eliots ”Privatsekreteraren” på Dramatiska teaterns lilla scen.