liv, och det var fjärde och sista versionen som framfördes i den enda möjliga spelstilen: som farstragedi. Jarl Kulle hade titelrollen som gick ut på att ”vara enbart hanne men inte för två öre karl”. (Sten Selander.) De tsarryska scenbilderna blev mycket beundrade. Regi Alf Sjöberg, dekor Marik Vos. Olof Molander fullföljde sin arkaiska linje från ”Antigone” och ”Kung Oidipus” och gav hela ”Orestien” i destillat med första hälften av ”Eumeniderna” som prolog framför ”Agamemnon”. Irma Christensons Klytaimestra och Uno Hennings Agamemnon hade publiken anledning att komma ihåg. Ett dristigt tilltag var när Sjöberg regisserade ett dubbelprogram bestående av Eugène lonescos ”Lektionen” och Ghelderodes ”Escorial”. lonescos pjäs är ett exempel på s. k. absurd teater. Holger Löwenadler spelade mot Ulla Sjöblom. ”Escorial” är en typisk Ghelderode, fylld av gyckel och demoni. Allan Edvall var Filip II och Anders Ek den hämndlystne narren. De båda svenska pjäserna som framfördes samtidigt var Tore Zetterholms filmrörliga studie i oäkta tro, ”Modell Beatrice”, och Björn-Erik Höijers ödebygds-drama om ett äktenskapsbrott som leder till försoning mellan makarna, ”Isak Juntti hade många söner”. Zetterholms pjäs var den elegantare, Höijers den mera engagerade. Ytterligare borde det kanske påpekas att Inga Tidblad i T. S. Eliots ”Privatsekreteraren” enligt Per Erik Wahlund gjorde ”ett litet underverk av tankspridd charm och förhärjande ironi” av societetsdamen. Eliot själv reducerades av kritiken till en yrkeskunnig teaterfäsör. Bengt Ekerot hade hand om den West End-eleganta regien och en av rollerna. För att fortsätta med att utpeka briljanta soloprestationer så räckte Georg Funkquists spel i Gregersens roll som motivering för upptagandet av Tor Hedbergs ”Nationalmonumentet”. Och något liknande kan sägas om Olof Widgren som försvarsadvokaten i Herman Wouks ”Myteriet på Caine”. Den mest omtalade teaterhändelsen i Göteborg var att Inga Tidblad gästspelade som Marguerite Gautier i ”Kameliadamen” av Alexandre Dumas d. y. Det blev ett av krönen på hennes bana. Som motspelare hade hon en bråkigt förälskad ung man med bristande spelteknik: Per Oscarson. Stilteater var i regel inte de ungas starkaste sida. Deras force var inlevelsen. I övrigt är att anteckna att Curt Masreliez och Bertil Anderberg bländade som kungen och Armfelt i August Strindbergs ”Gustav III”, given i en artistisk uppsättning av Bengt Lagerkvist och dekoratörssnillet Carl-Johan Ström. Vidare att Helge Wahlgren åtog sig det ömtåliga uppdraget att regissera ”Karmelitersystrarna” av Georges Bernanos och förde det i hamn med säkerhet och värdighet. Och slutligen att Erland Josephson scendebuterade som dramatiker på sin egen teater med ”Utflykt”, en pensionatskomedi med inslag av sprittande sceniskt liv kring temat ungdomens isolering och de äldres krav — alldeles som i Josephsons radiostycken. Mera var det kanske inte — om man nu inte kan räkna det som en teaterhändelse att prins Wilhelm på höstkanten invigde Göteborgs teaterhistoriska museum i Lorensbergs gamla cirkus. Mot Karin Kavlis kvartett i Göteborg ställde Lars Levi Læstadius upp följande kvintett på Malmö stadsteater: ”Smältdegeln” av Arthur Miller, ”Spöksonaten” av August Strindberg, ”Intermezzo” av Jean Giraudoux, ”Vildanden” av Henrik Ibsen och ”Juno och påfågeln” av Sean O’Casey. Goda uppsättningar allesammans. Mest tjusande: ”Intermezzo” med sina poetiska bisarrerier, lyckligt tillvaratagna av Læstadius. Mest auktoritativ: Ingmar Bergmans föreställning av ”Spöksonaten”, 178