T. v. Benkt-Åke Benktsson och Naima Wifstrand i ”Spöksonaten” på Malmö stadsteater. T. h. Oscar Ljung och Eva Stiberg i Lagerkvists ”Han som fick leva om sitt liv” på samma teater. Gösta Folke på Uppsala stadsteater svarade för ett av årets intressantaste pjäsval. Han tog upp Samuel Becketts ”Vi väntar på Godot”, som gavs i en ny-teatralisk och kanske något för hårt hållen föreställning av Hans Dahlin med de durkdrivna aktörerna Ingvar Kjellson och Jan-Olof Strandberg i luffarrollerna. Hans Strååt framställde en psykologiskt nyanserad Tartuffe i en plakatmässigt övertydlig föreställning av Dahlin. Strååt var utmärkt, föreställningen likaså. Tyvärr hörde de inte ihop. Exemplet visade hur den teatraliska stilen kunde kollidera med ett fördjupat människostudium. Den mäktigaste mönstringen av teaterns resurser skedde i Gorkijs ”Natthärbärget”. Där förenade Dahlin frappant sceniskt liv med ingående personinstruktion. Särskilt minnesvärt blev samspelet mellan Carl Ström som Luka och Dagny Lind som Anna. Agneta Prytz framträdde i Jean Anouilhs ”Lärkan i skyn” och gjorde en Jeanne d’Arc, präglad av ”det spensligas bestämdhet”. Som helhet var iscensättningen överlägsen Per-Axel Bränners på Nya teatern. Men han hade Gunn Wållgren! På Stockholms privatteatrar gick sådana pjäser som Marcel Achards ”Lille kommissarien” (Alléteatern), George Axelrods ”Flickan ovanpå” (Alléteatern), Paul Vincent Carrols ”Vår törstiga by” (Intima teatern) och Robert Anderssons ”Te och sympati” (Nya teatern). Dessutom självfallet Patricks ”Théhuset Augustimånen” (Intiman), och dess lilla inhemska medtävlare ”Litet bo” (Nya teatern) av Herbert Grevenius med dess oöverträffat lediga dialog. 180