T. v. Eva Dahlbeck och Jarl Kulle i ”Nationalmonumentet” på Dramatiska teatern; t. h. Ulla Sjöblom och Ulf Palme i ”Modell Beatrice” på samma scen. mogen och utan överdrifter, framarbetad i trohet mot Molanders tradition. 1 ”Vildanden” blev Harriet Andersson huvudpersonen som Hedvig. Och i ”Smältdegeln” och ”Juno och påfågeln” visade sig regissören Mats Johansson från sin bästa sida. Okonventionella grepp i repertoaren förekom som vanligt hos Johan Falck på Hälsingborgs stadsteater. Som innehavare av en given Prospero och en lika given Ariel lät han Shakespeares ”Stormen” braka lös på scenen. Det gick förnämligt med Max von Sydow och Sif Sterner i de båda rollerna. Enda invändningen kunde gälla Caliban, som Åke Engfeldt gjorde till en innerligt sympatisk sälle. Gösta Ekmans minne framkallade Falck oförfärat genom att låta Hilding Gavle spela Filip i Ragnar Josephsons ”Kanske en diktare” och genom att tilldela Max von Sydow titelrollen i Rudolf Värnlunds ”Skådespelaren”. Ett scentekniskt kraftprov var när teaterchefen i samarbete med Ulrika Friberger fermt och flott bläddrade igenom de nitton bilderna i Marc Conellys ”Guds gröna ängar”. Victor Sjöström utlöste ovationer som Gud. På Stadsteatern Norrköping-Linköping utmärkte sig särskilt den unge regissören Olof Thunberg. Han började året med en föreställning av Hjalmar Bergmans ”Sagan” i den nya teatraliska stilen. Den var genomförd med rik fantasi och obönhörlig konsekvens, och man kunde bara beklaga att inte stycket passade till stilen. I slutet av året fick Thunberg en påtagligare framgång med John Patricks ”Théhuset Augustimånen”, den allsvenska komedischlagern. Bland teatercheferna var John Zacharias den ende som kostade på sig en liten erinran om Holbergs 200-årsminne. Han lät Ingrid Luterkort göra en gemytlig och anspråkslös instudering av ”Henrik och Pernille”. 179