äkthet gav gott resultat i Torgny Wickmans ”Flicka utan namn”. Gustaf Molanders nyinspelning av ”Herr Arnes penningar” fördunklade väl icke minnet av Stillerfilmen men gick till hävderna som vår första helt igenom lyckade färgfilm med starkt stämningsskapande koloristiska effekter. Ett äreminne över Gustaf Dalén med enkla och rena linjer restes av Gösta Folke i ”Seger i mörker”, och den mångerfarne reseskildraren Rolf Blomberg framlade sitt första opus i stort format med den smakfullt och skickligt genomförda naturfilmen från Amazonas djungler ”Anaconda”. Helt utanför den vanliga kommersiella repertoaren föll Carl Gyllenbergs ”Som i drömmar”, en poetisk-symbolisk fantasi i skärgårdsmiljö över Prometeussagan, som förenade strängt matematisk bildkomposition med okynnigt artisteri i en raffinerad syntes. En hänförd presskör kunde emellertid icke väcka en motvillig publiks uppmärksamhet för denna svenska avantgardefilm, som hastigt försvann för att fortleva — får man hoppas — i de exklusivare lokaler där filmkonstens vänner i världen samlas till seans. Bästa amerikanska film kom i decembers sista dagar med Elia Kazans ”Storstadshamn”, en film i gangster- och hamnarbetarmiljö, vars fräna och skakande realism kompletterades av en djupgående psykologisk skildring av huvudpersonens utveckling, utomordentligt väl gestaltad av Marion Brando. Till Hollywoods trumfäss under året hörde vidare en förledande älskvärd kärlekskomedi i Rommiljö, ”Prinsessa på vift”, där en ung och tjusande stjärna, Audrey Hepburn, gick upp som en raket över filmfirmamentet, Walt Disneys nya produktion i biologisk dokumentärgenre, ”Den levande öknen”, den storartat underhållande Carl Möhne och Maria Schell i ”Den sista bron” samt Marion Brando och Eva Marie Saint i ”Storstadshamn”. 192