”Den flygande järnsängen”, Rolls Royce’s vertikal-start-experiment. Intresset för hållfasthetsfrågor visades f. ö. på ett annat sätt, då den svenske flygdirektören Bo Lundberg, chef för Flygtekniska försöksanstalten i Stockholm, inbjöds att under hösten hålla en ”Wright Brothefs Lecture” i USA om just hållfasthets- och metalltrötthetsproblemen. Flygtekniken lyckades emellertid under 1954 inte nämnvärt öka flygplanens hastigheter. Åtskilliga nya flygplan provflögs, främst i USA men också i England och Frankrike, men kunde prestera obetydligt över ”ljudfart”. Den engelska Farnborough-mässan hade få nyheter att bjuda de omkring 5 000 inbjudna experterna på, och det största intresset tilldrog sig Folland ”Midge”, ett lättvikts-jaktplan, som byggts för atlantpaktsförsvaret och vars största fördel var de ringa produktionskostnaderna — fabriken uppgav sig kunna bygga fyra—fem plan av denna typ för samma kostnad som ett vanligt, ”tyngre” jaktplan. De mest uppmärksammade flygexperimenten utfördes med s. k. VTO-maskiner, flygplan som både startar och landar vertikalt. Tre amerikanska VTO-typer, två propellerdrivna och en readriven, gjorde lyckade provflygningar, och den engelska fabriken Rolls Royce presenterade en maskin som ganska snart fick smeknamnet ”flygande järnsängen”. Det var nämligen inte en flygmaskin, utan snarare en ställning med två reamotorer. Avsikten med konstruktionen var att experimentera fram ett manöversystem för styrning av framtida VTO-flygplan under låg fart. Flygexpertisen var ganska enig om att ”vertikalstartarna” har en stor framtid. De behöver inga flygfält, och eftersom de startar rakt upp utan att använda annat än motorkraften kan de förses med s. k. höghastighetsvingar, som tillåter väsentligt ökade flyghastigheter och ökade flyghöjder. De mest färdiga av de fyra VTO-maskiner som provflögs under året var de två propellerdrivna amerikanska typerna. De kunde emellertid inte prestera mer än omkring 800 km/tim. under ”vanlig” flygning. 229