av lantliga sysslor och nöjen — hans Odyssé. Det var en storslagen roman om vintermänniskor på vikingatiden, oändligt roande. Dess välförtjänta framgång i England och Förenta staterna hörde till hans sista glädjeämnen. Pauline Brunius Förra skådespelerskan och chefen för Dramatiska teatern fru Pauline Brunius avled den 30 mars. Hon var född 1881, genomgick Operans balettelevskola och engagerades 1904 vid Dramatiska teatern. 1906—1911 och 1912—25 var hon knuten till Svenska teatern och ledde 1926—31 tillsammans med Gösta Ekman och sin make John Brunius Oscarsteatern. Chef för Dramatiska teatern var hon 1938—48. I Sten Selanders minnesord i SvD stod bl. a. följande att läsa: När Pauline Brunius kring 1910 för en lång följd av år framåt blev Svenska teaterns dominerande primadonna, var det en ny scenisk skola som erövrade scenen. Den naturliga, direkta spelstil, vars förnämsta kvinnliga företrädare hon då var, har ju sedan så helt behärskat våra teatrar, att vi har svårt att tänka oss den som något nytt och i viss mån oprövat; vi har glömt i hur hög grad en ganska artificiell teknik var självändamål på teatern innan fru Brunius och hennes jämnåriga blåste in ett friskare liv i den. Mer komplicerade uppgifter låg knappast för henne. Hennes styrka var att återge blodfulla, överlägsna kvinnor, som bländade lika mycket med sin klokhet som med sin skönhet och charm. Det var därför nästan självfallet, att hon vann sina största segrar inom komedien, kanske främst den klassiska, med roller som Beatrice i Shakespeares ”Mycket väsen för ingenting” eller lady Teazle i Sheridans ”Skandalskolan”, men också den moderna; inte minst minns man henne i några pjäser av Shaw, som Violet i ”Mannen och hans överman” och i titelrollen i ”Candida”. Sitt avsked från scenen tog fru Brunius 1939. Då var hon redan sedan ett år tillbaka Dramatiska teaterns första kvinnliga chef. Många kände sig tveksamma om hur hon skulle kunna lösa den uppgiften. Men när hon väl hade funnit sig till rätta, kom alla farhågor på skam. Särskilt de tidigare åren av hennes chefstid hörde till Dramatens mest lyckade epoker. Sin förnämsta insats gjorde hon måhända, när hon skapade Dramatens lilla scen, som både hon själv och framför allt hennes publik fick så mycken glädje av. Carl Eldh Bildhuggaren professor Carl Eldh avled i Tranås den 26 januari. Han var född 1873. Jordfästningen ägde rum söndagen den 7 februari i Johannes kyrka i Stockholm och förrättades av ärkebiskop Yngve Brilioth. Gravsättning skedde den 13 februari i Kyrkhults kyrka i Blekinge. I en runa i SvD över den bortgångne skrev Karl Asplund bl. a.: Carl Eldhs arbetsdag blev lång. Den började när han som trettonårig smedson i Dannemora fick fara in till Uppsala för att arbeta som träskärare vid restaureringen av Uppsala domkyrka och slutade när han åttioårig hade tagit ut sina sista krafter med uppläggningen av ett stort arbetar-monument för Göteborg jämsides med många smärre uppgifter. Arbetet var för honom den enda riktigt naturliga livsformen, han älskade det och han kunde inte släppa det. Som ett av de stora ursprungliga genierna i vår stolta skulpturhistoria från senare tider kände han sitt arbete som ett stort och heligt kall. I mycket var han en starkt egenartad människa, ville gärna sluta sig inne med sitt verk i ateljén, men var också i ständig kontakt med livet, en originell charmör med det långa, allt vitare håret, de stålklara vänliga ögonen, den vekt formade munnen och det blyga, undfallande sättet, älskad av sina konstnärskamrater av alla generationer under en tid då brytningarna mellan gammalt och nytt varit häftigare inom konsten än kanske någonsin förut. Älskvärd och fängslande var han när han fick vara sig själv, i sällskap hatade han det bullrande pratet kring konsten och dess utövare under de senaste tiderna, och när diskussionens vågor gick höga kunde han någon gång höja rösten och med blyg iver hävda att konsten är en blomma som växer stilla för sig själv och icke vet av diskussioner och program. Men han var icke någon menlös idylliker. Hans fattiga ungdom och hårda kamp för brödet under utbildningsåren väckte en djup social känsla hos honom, som kommit till tals i ungdomsårens bildhymner till fattiga mödrar lika väl som i Brantingmonumentet. I sin ungdom gick han gärna med i demonstrationstågen till Gärdet och älskade och beundrade Strindberg, Branting och Fabian Månsson, men under de sista årens sociala utveckling ställde han sig mera vid sidan, slöt sig inne med sin konst och dyrkade idyllens gudinnor, vårblommorna kring Bellevueateljén och de unga vackra kvinnor som han med aldrig sinande inspiration förhärligat i sin konst. Han var den siste av de stora från Konstnärsförbundets stora tid. Han och Christian Eriksson — hans gode och redlige vän — var kretsens stora bildhuggare med en förunderlig parallellitet i sin utveckling, svenska landsortsbarn med en stark tåga, från början hårt skolade i hantverket, hängivna livsdyrkare i sin ungdomskonst och med tiden allt starkare dragna till monumentalkonsten. 260