Forskare förblev Rodhe livet igenom. Han har lämnat efter sig en mycket omfattande produktion inom kyrkohistoriens och den praktiska teologiens discipliner. Flera av hans arbeten har spelat en betydande roll för den svenska teologiska forskningen. Inte minst gäller detta om hans 1917 utgivna arbete: ”Studier i den svenska reformationstidens liturgiska tradition”. Rodhe beträdde därmed ett forskningsområde som varit i hög grad försummat. De upptäckter han här gjorde hade för övrigt inte bara historiskt intresse, de fick också praktisk betydelse för det liturgiska förnyelsearbete som från 1920-talet växte sig allt starkare inom vår kyrka och som så småningom resulterade i en ny kyrkohandbok och en ny mässbok. Grundläggande för kännedomen om den svenska gudstjänsten och dess historia blev sedan Rodhes 1923 utgivna omfattande framställning ”Svenskt gudstjänstliv — historisk belysning av den svenska kyrkohandboken”. Under sin biskopstid intog Edvard Rodhe allteftersom åren gick mer och mer en ledarställning inom den svenska kyrkan. Han fick i vissa stycken otvivelaktigt större inflytande än någon annan samtida kyrkomän. Inte minst gäller detta om hans insatser i kyrkomötet, där han för övrigt länge fungerade som vice preses. I utskottets förhandlingar vägde hans ord tungt, både när han under 1930-talet i beredningsutskottet arbetade med de då aktuella psalmboks- och handboksfrågorna och när han sedan i kyrkolagsutskottet fick behandla ibland högst främmande kyrkorättsliga frågor. Sven Tunberg Förre rektorn vid Stockholms högskola Sven Tunberg avled den 5 december efter en längre tids sjukdom 72 år gammal. I en minnesruna i Svenska Dagbladet skrev professor Erik Wellander bl. a.: När Sven Tunberg 1919 mottog kallelse till den nyupprättade professuren i historia vid Stockholms högskola omfattade denna blott en juridisk fakultet med full examensrätt och en naturvetenskaplig med examensrätt i vissa ämnen men ingen humanistisk fakultet, endast en obestämd grupp av tre professorer som i katalogen redovisades under rubriken ”lärare i övriga ämnen”. Men hos Sven Tunberg fanns den humanistiska fakulteten som idé, och de närmast följande 30 årens hög-skolehistoria rör sig främst om hur denna idé steg för steg blev verklighet. Att den motsvarade de verkliga behoven framgår av högskolans senare historia. Utan denna läroanstalt skulle läget här i landet nu, icke minst i fråga om lärarutbildningen, vara förtvivlat. Den drivande kraften hela tiden var historieprofessorn, som 1924 blev prorektor och som under åren 1927—1949 såsom rektor ledde högskolans öden med sådan framgång, att han vid sin avgång kunde hyllas av en humanistisk fakultet på 29 ledamöter. Faktiskt hade denna fakultet under Tunbergs rektorat vuxit med genomsnittligt en professur om året.--------En svår tid fick Sven Tunberg under andra världskriget när han år 1940, med klar insikt om företagets vansklighet, lät sig förmås att övertaga ledningen av Statens informationsstyrelse. Positionen var ytterligt utsatt och uppgiften, sådan den ställdes, i själva verket orimlig. Tunberg kände djupt de oavlåtliga kränkningarna men han fullgjorde med orubblig beslutsamhet till det yttersta sin plikt på den väg som han som kunnig historiker och lidelsefull patriot fann vara den riktiga, den väg som förde Sverige oskatt genom världskrigets faror. Erik Wästberg Medarbetaren i Svenska Dagbladet redaktör Erik Wästberg avled efter en längre tids sjukdom natten till julafton i sitt hem i Stockholm 49 år gammal. I en minnesruna i Svenska Dagbladet skrev dr Ivar Anderson bl. a. följande: Han innehade en särställning i svensk press. Inom alla partier hade han en stor och tacksam läsekrets, som längtade efter hans politiska kåserier och njöt av hans fina kvickhet och underfundiga stilkonst. Han var sig själv nog men ändå ingen påstridig och självsäker förkunnare av det enda sanna och rätta. Han började efter några studieår i Uppsala sin bana som tidningsman i Nya Dagligt Allehanda, där hans namn snart blev känt och uppskattat främst genom den serie snabbporträtt av kända svenskar som han sedan fullföljde med växande framgång. Efter några år i idun och Vecko-Journalen återvände han till Nya Dagligt Allehanda och blev dess chefredaktör 1942. Det var dock en hopplös kamp han här förde intill tidningens nedläggning hösten 1944. Sedan dess var Erik Wästbergs Kring-spalt ett inslag i Svenska Dagbladet som icke gick någon av tidningens uppmärksamma läsare förbi. Det fanns i hans politiska kåserier åtskilligt av robust skämtlynne och mustig färg men också mycken klokhet och eftertänksamhet. Hans ton var ironien och satiren. Han såg med åren alltmera medlidsamt på de mänskliga dårskaperna — framför allt de politiska — men han var ingalunda likgiltig för kampens utgång. Hans kåserier blev därför vida mer än ordalek och småkonst. De byggde alltid på en grund av kunskap och sakintresse och det fanns ett allvarligt syfte bakom det lätta skämtet. 264