Alcide De Gasperi Henri Mat isse Alcide De Gasperi Förre konseljpresidenten Alcide De Gasperi, chef för sju italienska regeringar från december 1945 till juni 1953, avled plötsligt den 9 augusti på sitt lantställe i Val Sugana i Sydtyrolen 73 år gammal. Han var den mest framträdande italienske politikern efter Mussolinis fall och en av Europas största katolska ledare. Under två år hade stora delar av Italien varit krigsskådeplats med svåra förhärjningar, och en hejdlös inflation hotade att fräta sönder hela det ekonomiska livet. Ett starkt kommunistparti utgjorde vidare en ständig fara för en inre omvälvning. Det var under sådana förhållanden en verklig bragd av De Gasperi att som regeringschef kunna stabilisera valutan, våren 1947 fördriva kommunisterna och deras vänstersocialistiska allierade ur regeringen, tillsammans med utrikesministern greve Carlo Sforza utverka drägliga fredsvillkor 1946 och göra Italien till en respekterad medlem av den västeuropeiska statsfamiljen, som utan tvekan beviljade landet inträde i Atlantpakten. De Gasperi var född nära den italienska staden Trient i Sydtyrolen, som före första världskriget lydde under Österrike. Vid krigsutbrottet 1914 blev han värnpliktsvägrare och hamnade i ett österrikiskt fängelse. Dessförinnan hade han blivit jur. dr vid Wiens universitet och valts till deputerad för Trient i det österrikiska parlamentet. Under mellankrigsåren kom han i konflikt med fascisterna och fick göra bekantskap även med italienska fängelser, innan han lyckades få en asyl som bibliotekarie i Vatikanen. Efter Mussolinis fall grundade han det kristligt demokratiska partiet och vann i spetsen för detta parti en lysande valseger 1948, varigenom han fick absolut majoritet i deputeradekammaren. Tillsammans med sina politiska meningsfränder Konrad Adenauer och Robert Schuman förfäktade han energiskt ideerna om Västeuropas ”integration” och Europaarmén. Vid sin bortgång var han president i kol- och stålunionens råd. Valet 1953 innebar ett bakslag för De Gasperis inrikespolitik och hans försök att då bilda ny regering misslyckades. När hans förre inrikesminister Mario Scelba i februari 1954 bildade regering efter att ha återupplivat koalitionen med liberaler och socialdemokrater mottog De Gasperi ingen taburett utan ägnade sig i stället åt att som ordförande söka utjämna vissa skarpa motsättningar inom sitt parti, vilket även lyckades vid partikongressen i Neapel under pingsten. Efter kongressen avgick De Gasperi även som partiordförande på grund av sviktande hälsa. 278