Auguste Lumière Ingolf Schanche Karl Eduard av Sachsen-Coburg Hella Vuolijoki (Se efterf. sida) även verksam som skådespelerska och spelade bl. a. i pjäser som byggde på hennes egna verk. 1953 utnämndes hon till storofficer av Hederslegionen, den andra kvinnan i Frankrike som erhållit denna höga utmärkelse. Karl Editard, hertig av Sachsen-Coburg och Gotha (* 1884—t 6/3). Han var sonson till drottning Victoria av England och prins Albert av Sachsen-Coburg och Gotha. Uppfostrad i England blev han vid unga år regerande hertig av Sachsen-Coburg och Gotha och abdikerade vid revolutionen 1918. Vid nationalsocialismens första framträdande i Tyskland visade han sympatier för rörelsen, något som Hitler förstod att utnyttja. Han demonstrerade emellertid öppet mot rörelsens judefientlighet. Han blev president för Tysklands röda kors och valdes 1943, mitt under brinnande krig, till vicepresident för Röda korsets international. Hans dotter Sibylla blev 1932 svensk prinsessa genom sin förmälning med prins Gustaf Adolf. Wilhelm Keilhau, norsk ekonom och historiker, professor (* 1888—t 9/6). Han blev 1934 professor i socialekonomi vid universitetet i Oslo och gjorde sig som vetenskapsman känd främst genom verket ”Det norske folks liv og historie 1814—1914”. Han utgav även arbeten om värdeläran, valutateorien och valutapolitiken och förfäktade det enskilda näringslivets överlägsna planmässighet jämfört med den statsdirigerade ekonomien. Han var finansiell rådgivare åt norska Londonregeringen under kriget och deltog som expert i de monetära konferenserna i Washington och Breton Woods 1943 och 1944. Kaare Klint, dansk arkitekt, professor (* 1888— t 30/3). Han var son till en av Danmarks mest originella arkitekter, P. V. Jensen Klint, och fullbordade dennes storverk, Grundtvigs minneskyrka. Sin stora och bestående insats gjorde dock Kaare Klint inom modern dansk möbelkonst, vilken han gav sin prägel under ett kvartssekel. Han var sedan 1944 professor vid Konstakademien i Köpenhamn. Auguste Lumière, fransk filmpioniär (* 1862— t 10/4). Han stod tillsammans med brodern Louis (död 1948) som uppfinnare av kinemato-grafen, en förbättrad upplaga av Edisons kineto-fon och den första verkliga filmkameran. De båda bröderna producerade en mängd korta journalfilmer och farser som visades över hela världen, i Sverige för första gången på Stockholmsutställningen 1897. Bröderna experimenterade även mycket tidigt med färgfotografering. Friedrich Meinecke, tysk historiker, professor (* 1862—t 6/2). Han innehade lärostolen i tysk historia vid Berlins universitet tills han 1928 uppnådde emeritusåldern. Som historiker hävdade han konsekvent tanke- och samvetsfrihetens linje. 1949 ställde han sig vid 86 års ålder till förfogande för det fria universitet som då grundades i Västberlin och blev dess förste rektor. Juho Niukkanen, finsk politiker (* 1888— t 17/5). Han var lantbrukare, blev riksdagsman 1916 och var sedan en av de mest framträdande krafterna i agrarförbundets riksdagsgrupp. Från 1921 till 1940 tillhörde han regeringen i olika repriser som biträdande lantbruksminister, minister för kommunikationsväsen och allmänna arbeten, finansminister och försvarsminister. Ingolf Schanche, norsk skådespelare (* 1877— t 15/4). Han blev 1905 fast anställd vid Natio-naltheatret och verkade där med avbrott för gästspel i Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors till 1928, då han blev chef för Det nye Teater. Tre år senare återvände han emellertid till Nationaltheatret som skådespelare och instruktör och uppträdde där för sista gången 1942. Han begagnade då sitt inträde i pensionsåldern som förevändning för att lämna teatern — all personalflykt var annars förbjuden av tyskarna. I Stockholm gav han flera starkt uppmärksammade gästspel i roller som Hamlet, Fedja i Det levande liket, Frestaren i Strindbergs Till Damaskus m. fl. Oscar Straus, österrikisk tonsättare (* 1870—■ t 11/1). Han var under större delen av sin karriär som dirigent och tonsättare verksam utanför hemlandets gränser, från sekelskiftet och till 1927 i Berlin, från 1938 ett par år i Paris och därefter i Hollywood. Han slog igenom med operetten ”En valsdröm” (1907) och bland hans övriga operetter kan nämnas ”Chokladsoldaten” (1908), ”Incognito” (1914), ”En balnatt” (1918), ”Sista valsen” (1920), ”Theresina” (1925) och ”En kvinna som vet vad hon vill” (1932). Vissa av hans verk har presenterats även som filmoperetter, bland dem ”En valsdröm” under titeln ”Leende löjtnanten”. 285