UTRIKESPOLITISK ÖVERSIKT 1954 Av redaktör SVEN BERGER Under 1954 koncentrerades storpolitiken i flera sammanhang kring västbloc-kets problemland, Frankrike. Vid en konferens i Genève på våren och sommaren befriades den franska nationen från det mångåriga, krafttärande Indo-kinakriget, men till ett högt pris: genom vapenstilleståndet i juli måste hela norra Indokina lämnas i kommunisternas händer. Då eld-upphör-ordern givits på denna front, fick man för första gången på många år uppleva att intet krig i egentlig mening plågade världen. Mannen som närmast tog ansvaret i Frankrike och gjorde slag i saken var den ovanligt handlingskraftige nye konseljpresidenten Pierre Mendès-France. Denne stod i förgrunden även under senare hälften av året, sedan franska nationalförsamlingen på grund av motvilja mot Västtysklands upprustning vägrat ratificering av fördraget om Europa-armén (EDC) och därmed förorsakat en svår kris i samarbetet mellan västmakterna. Avgörandet i Paris betydde också att den stora tanke som låg bakom EDC-planen — en vittgående västeuropeisk integration — inte kunde förverkligas. Situationen var så mycket mer oroande som latenta motsättningar mellan de demokratiska länderna på ömse sidor om Atlanten redan tidigare hade framträtt med skärpa. Amerikanerna hade irriterats av den fortsatta ovissheten om Västeuropas försvar, medan britter och fransmän uttalat betänkligheter över tvära kastningar och slagordstänkande i den amerikanska utrikespolitiken. En ny vändning inträdde dock, främst tack vare initiativ av premierminister Churchill och utrikesminister Eden. Brittiska regeringen En vietminhgranat slår ned på flygfältet vid Dien Bien Phu i samma ögonblick som en helikopter med sårade har startat. 331