utfäste sig att permanent hålla trupper och flyg på kontinenten. Genom denna epokgörande förändring av Storbritanniens traditionella politik möjliggjordes en ny uppgörelse om Europaförsvaret och Västtysklands upprustning. Vid konferenser i London och Paris beslöts, att Bonnrepubliken skulle anslutas till Atlantpakten och inom ramen av en ny försvarsgemenskap, Västeuropeiska unionen, uppsätta en armé på 12 divisioner. Detta framstod som årets viktigaste avgörande i den internationella politiken. Västtyska förbundsdagen antog i första läsningen Parisfördragen mot häftig socialdemokratisk opposition, men franska nationalförsamlingen vållade under sina debatter åter en hotfull kris, som kulminerade vid jultiden, då i en första votering kärnpunkten om västtysk upprustning förkastades. Efter förnyad behandling ratificerade likväl församlingen omedelbart före årsslutet med knapp majoritet samtliga fördrag. Avgörandet i republikens råd (senaten) återstod då. Lättnaden var stor i den västliga världen. Frankrike hade visserligen så tydligt röjt tvekan och olust att landet ofrånkomligen betraktades som en svag länk. Den franska misstron mot tyskarna var också djup, och ett avtal om autonomi för Saar, som träffats av förbundskansler Adenauer och Mendès-France i samband med Parisfördragen förorsakade på tysk sida en opinionsstorm och krav på jämkningar. Men trots dessa orosmoment kunde västmakterna känna tillfredsställelse, i synnerhet därför att de tillsammans hade motstått upprepade försök av Sovjetunionen att omintetgöra fördragsverket. Kreml arbetade detta år ånyo på dubbla linjer, dels med en ”avspänningsoffensiv” med många variationer och dels med hotelser att upprätta en östeuropeisk organisatorisk motsvarighet till Atlantpakten. (Dessa antydningar gjorde ganska ringa intryck, eftersom östblocket redan var starkt rustat.) Ett annat påfallande drag i Moskvapolitiken var en ökad samverkan med det röda Kina. På västmakternas pluskonto stod bl. a. också en lösning av Triestefrågan, en uppgörelse mellan Storbritannien och Egypten om utrymning av Suezkanalzonen samt en definitiv avveckling av den persiska olje-konflikten. Inför det nya året rådde på de flesta håll den uppfattningen att krigsfaran snarast minskats och att ett ökat medvetande om V-bombens samt övriga massförstörelsevapens hot mot hela civilisationen verkade återhållande på ledningen i alla stater. Mot slutet av året blev USA:s utrikespolitiska taktik betydligt smidigare än tidigare, en omläggning, som allmänt tillskrevs president Eisenhower personligen. Västmakterna framhöll sin principiella villighet att inleda nya förhandlingar med Sovjetunionen efter det besluten om västförsvaret trätt i kraft. De stora maktblockens motsättningar syntes dock inte ha påtagligt reducerats. I det följande beröres något utförligare årets viktigaste utrikespolitiska frågor. * Fyrmaktskonferens i Berlin Den politiska upptakten kom 25 januari med öppnandet av Berlinkonferensen mellan amerikanska, brittiska, franska och ryska utrikesministrarna, som hade förberetts 1953. Ryssarnas slagnummer var här en plan om en femmaktskonferens med det kommunistiska Kina som femte deltagare. Utrikesminister Molotov försökte övertala motspelarna att ta med Kina vid behandlingen av alla stora internationella frågor. Han fick avslag, och konferensen övergick till Tysklands enande och statsfördraget med Österrike. Västmakterna höll väl samman men lyckades icke rubba ryssarna. Särskilt i fråga om Österrike röjdes Moskvas motiv. Västsidan gjorde nya eftergifter, men Molotov krävde då att de utländska trupperna skulle stanna i Österrike till dess ett fredsfördrag slutits med Tyskland. Sovjet 332