Europas försvar och Västtysklands upprustning Kort efter Genèvekonf eren sen kom frågan om den västeuropeiska försvars-gemenskapen och Bonnrepublikens upprustning åter i förgrunden. Långvarigt förhalande i Paris av EDC-fördragets ratificering hade visat, att den franska nationen var obeslutsam, förlamad av en oenighet, som gick över partigränserna. I Pleven-planen, som lett till avtalet om Europaarmén, såg en del kretsar alltjämt hoppet om en ny försoningens era. Huvudsyftet med planen hade dock varit att ge Frankrike viss kontroll över den kommande tyska upprustningen, och man befarade nu att tyskarna likväl snart skulle uppnå en dominerande ställning. Till farhågorna bidrog att man icke hade kunnat förmå Storbritannien att direkt medverka och inom försvarsgemenskapen bilda motvikt till Västtyskland. Nya misshälligheter om Saar röjde på sitt sätt de djupast liggande svårigheterna. I USA steg irritationen över dröjsmålen. Där önskade man främst få tyska trupper uppsatta snarast möjligt, och utrikesminister Dulles gjorde upprepade uttalanden om en eventuell ”smärtsam omprövning” av den amerikanska politiken. Ryssarna gjorde vad de kunde för att utnyttja detta läge. Då ett avgörande inte längre kunde undgås försökte konseljpresident Mendès-France få fördraget modifierat, men urvattningen av Europaarméns grundtanke avvisades av de övriga EDC-staterna vid en konferens i Bryssel i augusti, och 30 augusti stjälptes hela fördraget i Paris. Så försvann de europeiska enhetssträvandenas märkligaste uppslag från realpolitikens sfär. Hela det västliga samarbetet hade kommit i fara. Då tog Churchills regering upp problemen från andra utgångspunkter. Den nya given började med att brittiske utrikesministern Eden gjorde en rundresa till EDC-staterna för att sondera möjligheterna att utvidga den halvt bortglömda Brysselpakten av 1948 samt låta denna utgöra ram åt en ny västeuropeisk försvarsgemenskap i nära anslutning till atlantpakten. Idén saknade icke ett visst pikanteri — Brysselpakten hade på sin tid officiellt kommit till främst med udd mot Tyskland. I slutet av september samlades en niomaktskonferens i London. Här deltog USA, Kanada, Storbritannien och de berörda kontinentstaterna. Isen bröts genom ett erbjudande av historisk betydelse — att brittiska styrkor motsvarande Rhenarmén (fyra divisioner och tillhörande taktiskt flyg) skulle hållas på kontinenten under de återstående 44 åren av Brysselpaktens giltighetstid. Storbritannien utfäste sig att icke utan bifall av majoriteten bland paktmedlemmarna dra bort dessa stridskrafter. I anslutning härtill förklarade utrikesminister Dulles, att man kunde räkna med amerikanskt stöd i samma omfattning som hade tillförsäkrats Europaarmén. Londonkonferensen antog 3 oktober en rad överenskommelser om försvarssam-arbetet och Västtysklands upprustning. Betydande hänsyn togs till speciella franska säkerhetskrav, i form av ett beslut om ett europeiskt rustningskontrollorgan. Alltjämt återstod en svår fråga — Saars status. Detta sista hinder undanröjdes vid förhandlingar mellan Mendès-France och Adenauer i Paris i oktober. Samtidigt möttes där åter niomaktskonferensens deltagare. Även NATO-rådet sammanträdde. De fullt utformade fördragen antogs 23 oktober. De innebar: 1) upprättande av en med Atlantpakten koordinerad samarbetsorganisation, benämnd Västeuropeiska unionen, omfattande Storbritannien, Frankrike, Västtyskland, Italien och Benelux-staterna, 2) erkännande av Västtysklands suveränitet, 3) Västtysklands inträde i Atlantpakten och 4) beslut om Saarområdets ställning. Efter mer än nio års ockupation blev denna del av Tyskland sålunda suverän, fastän med vissa inskränkningar, som måste bestå tills ett definitivt 334