vägrade alltså av direkt militära skäl att utrymma landet. Konferensens enda påtagliga resultat var ett beslut att man skulle inkalla en konferens i Genève med början 26 april för att behandla Korea- och Indokinaproblemen. Berlinför-handlingarna avslutades 18 februari. Vapenstillestånd i Indokina Den i Berlin avtalade Genèvekonferensen kastade i över två månader en skugga framför sig, men västmakterna försummade att samordna sin politik. Motsättningarna mellan USA och de demokratiska stormakterna i Europa tilltog oroväckande. I slutet av mars skärpte amerikanske utrikesministern Dulles tonen. Han förklarade, att kommunismens hot i Sydostasien ”måste mötas med gemensamt handlande”. Dessa ord syntes vittna om att ett militärt ingripande av USA inte ansågs uteslutet. Det blev dock snart tydligt att starka krafter i USA motsatte sig direkt intervention. Genèvekonferensen öppnades planenligt 26/4. Som väntat kunde man inte uppnå några beslut ägnade att främja Koreas enande. Snart inriktades uppmärksamheten helt på dagordningens andra punkt, Indokina. I förhandlingarna härom deltog, förutom stormakterna, parterna i Indokina inklusive Laos och Cambodja. Ungefär samtidigt med upptakten i Genève begärde franska regeringen militärt amerikanskt ingripande men fick avslag. Under tiden slutförde vietminhtrupperna en välberäknad stormning av djungelfästningen Dien Bien Phu. Under de närmast följande veckorna försämrades fransmännens militära läge ytterligare. Det blev uppenbart att de inte ensamma kunde avvisa angreppen, som nu framförallt siktade mot risområdena i Röda flodens delta. I slutet av maj var konferensen principiellt enig om att stillestånd borde slutas utan tidsutdräkt. Ändå gick förhandlingarna i baklås i mitten av juni. En avgörande atmosfärförändring inträdde sedan den franska regeringen Laniel—Bidault hade fallit. Den nye konseljpresidenten Mendès-France tog ett djärvt grepp på problemen; han ämnade avgå, om han inte inom en månad kunde få slut på kriget! I Genève försköts arbetet från konferensen till informella överläggningar mellan statsmännen. Före avgörandet i Genève slöt västmakterna leden. Dulles som varit frånvarande under större delen av konferensen kom åter över till Europa. Amerikanerna insåg, att det var nödvändigt att finna en medelväg. Vapenstilleståndsavtalet undertecknades 21 juli. Den sju och ett halvt år långa kampen om Indokina var slut. Indokina delades genom en linje, som i stort sett följde 17:e breddgraden. Fransmännen uppgav norra Vietnam. Motståndarna skulle successivt utrymma sina ställningar i Södra Vietnam. Man tillsatte en internationell övervakningskommission bestående av representanter för Kanada, Indien och Polen. Ho Chi Minhs regering utfäste sig att respektera Laos och Cambodjas suveränitet. Varken dessa stater eller södra Vietnam fick å andra sidan anslutas till den planerade sydöstasiatiska pakten. Stilleståndsavtalet stadgade vidare allmänna val i hela Vietnam inom två år. Genèveöverenskommelsen innebar en betydande framgång för Indokinas kommunister och det röda Kina. Den inre politiska utvecklingen i södra Vietnam efter stridernas upphörande blev oroande ur västmakternas synpunkt. Kommunisterna syntes ha möjligheter att ”inifrån erövra” denna del av landet, men USA bemödar sig till stora kostnader att förhindra en sådan utveckling. 333