och östblocket. I oktober reorganiserade Churchill ministären. Den viktigaste förändringen var att Harold McMillan, framgångsrik bostadsminister, blev försvarsminister efter lord Alexander, som avgått på egen begäran. Ombildningen medförde att de tre främsta kandidaterna till ställningen som blivande konservativ chef och premierminister kom på ungefär samma plan: Eden som utrikes-, Butler som finans- och McMillan som försvarsminister. Arbetarpartiet led svåra inre slitningar mellan de moderata kring Attlee och vänsterflygeln, vars främste man Bevan lämnade ”skuggkabinettet”. 1 oktober lamslogs Londons hamn och sju andra stora hamnar av en osanktionerad strejk, som vållade industrien och handeln ett avbräck på minst 50 miljoner pund. Fransk regering med initiativ Den långlivade regeringen Laniel i Frankrike fick på våren sin ställning undergrävd men kunde ännu en tid hålla sig kvar, därför att oppositionen tvekade inför en kris under en av de utrikespolitiskt svåraste perioderna i republikens historia. Ministären led också av inre splittring, och i juni föll slaget, närmast till följd av Laniels och utrikesminister Bidaults tvekan att ta konsekvenserna av det hopplösa läget i Indokina. Krisen löstes oväntat snabbt. Radikalen Pierre Mendès-France övertog ledningen, starkt stödd av nationalförsamlingen. Närmast inriktade han sig på Indokinakonflikten och förklarade själv, att han ämnade avgå, om han inte inom en månad fick slut på kriget. Vid fristens utgång kunde vapenstillestånd undertecknas. Nationen kände en djup lättnad utan att göra sig några illusioner om att hotet i Sydostasien upphört. Konseljpresidenten fortsatte att handla snabbt och djärvt. På några veckor uppnådde han en mycket stark ställning. Han begärde och fick i augusti vittgående fullmakter att genomföra ett ekonomiskt återhämtningsprogram. Det internationella läget tvingade honom dock att under flera månader huvudsakligen ägna sig åt utrikespolitiken. Vid konferenserna om Europas försvar och Västtysklands upprustning blev han känd för dynamiska, chockbetonade förhandlingsmetoder. Hemma i Frankrike åtnjöt han stor popularitet utanför parlamentet, men man hade svårt att få klarhet om hans egentliga partipolitiska ståndpunkt. Inte i något läger passade han riktigt in. Det var hans stora önskan att skapa en fast front med stöd av radikalerna, gaullisterna och socialisterna. Socialistpartiet erbjöds sex platser i regeringen. Det ställde dock sådana villkor för sin medverkan att konseljpresidenten måste avstå från planen. Mot slutet av året hårdnade stämningen mot honom i nationalförsamlingen; vid flera förtroendevoteringar sjönk regeringens majoritet oroväckande. Med stor svårighet lyckades han genomdriva att församlingen ratificerade de nya fördragen om Västtysklands upprustning. En författningsreform antogs den 30 november. Man räknade med att den skulle underlätta lösandet av regeringskriser men kanske också medföra ännu tätare ministärbyten. Adenauer håller ställningen Västtysklands ekonomiska uppsving fortsatte och dess export ökades. Under året genomdrevs med verkan från 1 januari 1955 en ny skattesänkning, den mest betydande i Västeuropa efter kriget. Minskningen av skattebördan för löntagarna beräknades till 2,3 miljarder D-mark och för bolagen till 900 miljoner. För de 338