hela året, men de visade en sjunkande tendens och initiativet i kampen låg huvudsakligen hos britterna. I januari tillfångatogs Mau Maus näst högste chef, ”general Kina” (Warahui Itote). Han dömdes till döden, benådades med livstids fängelse och hjälpte sedan engelsmännen att bringa åtskilliga terroristledare till kapitulation. I februari kallade myndigheterna in ytterligare vita män till säkerhetsstyrkorna. De intensifierade operationerna gick ut på att driva ut Mau Mau från skogarna och samtidigt hindra dem att söka sig till städer och jordbruksdistrikt. Från oroligheternas början två år tidigare och fram till den 1/11 hade Mau Mau förlorat över 6 700 man i stupade och 12 000 i fångar. Under samma tid uppgick säkerhetsstyrkornas förluster till c:a 480 man. Trots dessa hårda motgångar var Mau Maus kraft ännu vid årsskiftet inte bruten. Oroligheterna i Franska Nordafrika (Marocko, Algeriet, Tunisien) fortsatte hela året under former som tidtals innebar rent inbördeskrig. Under första halvåret förövade de nationalistiska organisationerna Istiqlal i Marocko och Neo-Destour i Tunisien ett mycket stort antal attentat mot främst infödda polismän i fransk tjänst och mot högre franska ämbetsmän. Nationaliströrelsen MTLD (Mani-feste de triomphe des libertes democratiques) i Algeriet höll sig däremot under denna period i stort sett lugn. 348