M:me de Castries, maka till generalen, ryckte in som sjuksköterska, då de sårade anlände till Hanoi. Hon ses på bilden tillsammans med en svårt sårad tysk främlingslegionär. 1 juni förkunnade generalsekreteraren i Neo-Destour, att ”en väl organiserad och väl disciplinerad gerillaarmé upprättats i Tunisien och att den skall kämpa tills landet är fritt”. Denna armé uppskattades till 4 000—5 000 man och dess soldater gick under benämningen fellaghas. Omkring månadsskiftet oktober—november började algeriska upprorsmän med hjälp av dessa fellagher regelrätta krigsoperationer i det dittills relativt lugna Algeriet. Fientligheterna begränsades dock huvudsakligen till Aurèsområdet, vilket är ett 12 000 kvkm stort bergsdistrikt på gränsen till Tunisien. Fransmännen satte snabbt in c:a 10 000 fallskärmsj ägare, bergssoldater och främlingslegionärer samt flyg och pansar. Den 9/11 inledde dessa styrkor en kraftig offensiv, varvid smågrupper finkammade hela det svårtillgängliga områdets alla gömställen. Detta samt ett löfte om amnesti bidrog till att i någon mån återställa lugnet. Ännu vid årsskiftet var situationen i hela Franska Nordafrika ytterst brännbar. I maj fästes uppmärksamheten på den lilla centralamerikanska republiken Guatemala genom att det svenska fartyget Alfhem lossade en vapenlast för 50 miljoner kronor i hamnstaden Barrios. Detta ansågs som en allvarlig sak, enär vapenmängden ansågs vara tillräcklig för att ändra den militära maktbalansen i denna instabila del av världen. Guatemala, där amerikanerna genom bl. a. United Fruit Company har stora ekonomiska intressen, ansågs sedan ganska länge vara starkt kommunistinfluerat. Den 18/6 fällde oidentifierade flygplan bomber mot strategiska mål i landet, samtidigt som marktrupper trängde in över gränsen från grannlandet Honduras. Inom ett dygn hade en tredjedel av landet ockuperats av rebellchefens, överste Armas, styrkor. Efter ytterligare två veckor var striderna slut och kommuniststyret kastat över ända. 349