Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Norden
- Danmark. Av redaktör Einar Nielsen
- ”Våra politiska motståndare misstog sig”
- Valutaförbättring mot årets slut
- De två lika stora regeringsbildande grupperna
- Ansvaret för valutakrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Priset för detta stöd blev högt, enär socialdemokraterna måste efterkomma det
radikala kravet på en minskning av militärutgifterna dels genom att förse dem
med ett tak, dels genom att minska värnpliktstiden från 18 till 16 månader och
uppskjuta repetitionsövningarna.
Valutaförbättring mot årets slut
Oktober kom med en ny försvagning av valutaställningen, ett underskott på 92
milj, kr., men härav var 55—56 milj, avbetalning på gammal dollarskuld. Årets
två sista månader var positiva, november med ett plus på 25 milj. kr. och
december med cirka 60 milj., varför Nationalbankens valutaunderskott minskade
till cirka 170 milj. kr.
Om denna förbättrings hållbarhet vågade ingen profetera.
De två lika stora regeringsbildande grupperna
Vid valet till enkammarriksdagen 1953 blev socialdemokraternas röstökning
59 000, det danska bondeförbundet venstres 44 000 och konservativa folkepartiets
7 000. Av de övriga borgerliga partierna rönte det antimilitaristiska
anti-Atlant-paktspartiet radikala venstre en tillbakagång med 10 000 röster, och det
georgeis-tiska partiet, retsforbundet, en minskning med 41 000 röster. Kommunisterna
minskade med 5 000 röster. Samtliga borgerliga partier fick 54 procent av rösterna,
socialdemokraterna och kommunisterna 45,6 procent. Klar borgerlig majoritet
förelåg alltså.
Medan venstre och de konservativa 1950 hade lika många mandat i folketinget
som socialdemokraterna fick de senare 1953 två mandat mer: 74 mot 72.
Gentemot varandra stod således två ungefär lika stora minoritetsgrupper, mellan vilka
övervikten lätt kunde skifta vid ett val, särskilt om valets huvudfråga bleve
aktuella ekonomiska spörsmål.
Utan stöd från andra partier kunde ingen av de två grupperna klara
regerings-uppgiften. Radikala venstre, som hade 14 mandat, söktes av båda grupperna som
stödparti, men det hade förklarat sig inte vilja stödja en regering som bildats
av venstre och konservativa folkepartiet, enär man betraktade de konservativa som
en ”vederstygglighet”. Radikala venstre är ett s. k. ”liberalt” parti — en
karakteristik som både venstre och konservativa folkepartiet även ställer krav på
— och det samlar sina anhängare bland självägande småbrukare och bland
intelligentian i städerna.
Ansvaret för valutakrisen
När den socialdemokratiska regeringen bildades i slutet av september 1953 —
Hans Hedtofts andra ministär — skedde det med stöd av radikala venstre.
Gynnsamma ekonomiska förhållanden hade då åvägabragts av den borgerliga regeringen
Eriksen—Kraft under åren 1950—1953. En valutareserv hade uppbyggts,
prisnivån låg fast, sysselsättningen var god och stadd i ökning. Men saneringen av
de ekonomiska förhållandena var inte avslutad. En ytterligare ökning av
valutareserven var nödvändig, och den inhemska köpkraften måste hållas under kontroll.
Ett av medlen härtill var den överbalanserade budgeten: staten begränsade
köpkraften genom att ta upp mera i skatter än som var nödvändigt för dess utgifter.
Budgetåret 1951/52 under den borgerliga regeringen var överskottet 564 milj.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Nov 25 21:55:50 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svda/1954/0352.html