Troligen byggde dessa uttalanden på en Gallupundersökning som gjordes i början av september. Den visade att 45 procent av väljarna ansåg att regeringen Hedtoft inte hade skött sig väl, medan vid en undersökning i april endast 13 procent hade haft denna åsikt. Oppositionspartiernas ”strejk” På förmodandena att regeringen mist ett betydande antal av sina anhängare byggde oppositionen, de två tidigare regeringspartierna, det krav de under debatten framställde att regeringen skulle avgå och nya riksdagsval utskrivas. Som konsekvens av denna ståndpunkt nekade venstre och konservativa folke-partiet att debattera regeringens förslag. Erik Eriksen angav som skäl för denna hållning att förslagens karaktär och motivering knappast skulle kunna skapa den känsla av tillit och säkerhet hos folket som var en nödvändig förutsättning för hävande av valutakrisen. Och Aksel Möller sade bl. a.: — Vi bär oss åt på ett underligt bakvänt sätt här i landet. Vartannat år höjs lönerna avtalsenligt, och med ögonblicklig verkan fortplantar sig arbetarnas lönehöjningar till alla i samhället. När det skett måste vi till vår överraskning konstatera att vi inte har råd till dessa inkomststegringar. Efterfrågan på importerade varor stiger, valutabalansen vacklar; och regeringen ser då ingen annan utväg än att skära ned den ökade konsumtionen genom nya skatter och avgifter. Ökningen i statsutgifterna måste bromsas Inom de två tidigare regeringspartierna var alla ledande politiker ense om att man inte, som den socialdemokratiska regeringen önskade, ännu en gång, liksom åren 1950—1953, kunde motverka krisen med hjälp av nya skatter. Förre finansministern professor Thorkil Kristensen uttryckte det sålunda: — Högre skatter var nödvändiga 1950/51 emedan vi måste handla snabbt, då situationen var akut, men huvudsaken är nu att genom en utgiftsreform bromsa statsbudgetens ständiga tillväxt. Vi började under förra regeringen med att avveckla vissa subventioner. Socialdemokraterna gick fram vid valet 1953 på ett valprogram som krävde större statsutgifter på åtminstone 23 punkter. Samtidigt krävde man skattelättnader för befolkningens flertal. Ett program av denna art kan inte realiseras på lång tid framåt, om det ens någonsin kan det. Ett parti som är belastat med sådana löften kan inte vinna tillit förrän det erkänner denna tingens ordning och tar konsekvenserna därav. Oppositionens plikt att tillkännage sin politik De två förutvarande regeringspartiernas beslut att inte debattera regeringens krisförslag utan att överlåta åt regeringen och dess stödparti, radikala venstre, att genomföra de lagar de två partierna kunde enas om och som man fann av nöden gav anledning till ett långvarigt dryftande av frågan, huruvida oppositionen i riksdagen har parlamentarisk plikt att tillkännage vilken politik den skulle föra om den hade regeringsmakten. Det visade sig vid behandlingen av regeringens förslag i riksdagen under september att även radikala venstre ställde sig avvisande gentemot nästan alla regerings-förslagen, bl. a. förslaget om höjning av statsskatten och aktiebolagsskatten och av olika avgifter och acciser. Partiets mål var ett helt annat, nämligen utgifts-besparing genom nedskärning av militärbudgeten och konsumtionsbegränsning genom minskning av byggandet och skärpning av avbetalningslagen. 354