statsminister Hans Hedtoft att ansvaret för den minskning i försvarsutgifterna som var ett led i detta avtal i själva verket föll på konservativa folkepartiet, som ”i en fanatisk kamp mot en regering, vars parlamentariska majoritet var konstaterad, åsidosatte varje hänsyn till försvarets sak”. Statsministern antydde härvidlag på att venstre och konservativa folkepartiet genom att neka debattera regeringens valutakrisförslag skulle ha försatt regeringen i den situationen, att den var tvungen att stödja sig på radikala venstre, vars pris för stödet var en minskning av försvarsutgifterna. — Den fruktade arbetarregeringen med dess sysselsättningspolitik och reformprogram skulle bort, sade statsministern. Om den så skulle svältas ut skulle den bort. Strunt i försvarssaken, strunt i den insats en arbetarregering har gjort och vad socialdemokratien efter kriget gjort för insats på detta område. Var var ”livs-saken”, var var de ideella känslorna hos konservativa folkepartiet? Aksel Möller tillbakavisade denna tolkning. Det var inte konservativa folkepartiet utan socialdemokratien som hade ”odlat inrikespolitisk potatis på försvarspolitikens bekostnad”. Det började under föregående regering med angreppen på utrikesministern (Kraft), och efter aprilvalet 1953 nekade socialdemokraterna dåvarande borgerliga regering varje stöd i utrikes- och försvarspolitik som de inte också kunde få radikalt stöd för. — Varpå beror egentligen, sade han, regeringens heta önskan att få valutakrisen löst även med bistånd av venstre och konservativa folkepartiet? Beror den inte på att en valutakrisbekämpande kompromiss är en kompromiss som lägger bördor på folket? Jag drar mig inte för att säga att jag inte tror att någon regering i nuvarande situation skulle kunna klara valutakrisens svårigheter ögonblickligen utan att folket måste påläggas offer. Det avgörande för oss är, att vi inte kan bli ense med regeringen om sättet att i framtiden bäst hindra en valutakris. De fel regeringen begick 1950, då den senast hade makten, har den också begått från hösten 1953, och vi önskar inte bidra till att den skall få göra likadant 1955 eller 1956, hur lång frist valutautvecklingen nu må ge. Regeringens och de radikalas krisåtgärder I början av juli framlade regeringen för representanter för de borgerliga partierna i riksdagen sina planer på en rad krisbekämpande åtgärder som den ville och kunde genomföra administrativt. Åtgärderna var dels utgiftsbesparande, dels konsumtionsbegränsande. Statens tillskott till byggandet sattes ned med 70 milj, kr., försvarsutgifterna skars ned från 1 065 till 940 milj, kr., varav 50 milj. kr. på den militära byggnadsbudgeten. Importen av personbilar försvårades, och dessutom hade man planerat en minskning av värnpliktstiden från 18 till 16 månader och emission av ett nytt premieobligationslån på 100 milj. kr. På alla håll var man enig om att dessa åtgärder inte var tillräckliga. Sedan riksdagen efter sommarferierna sammanträtt antogs i september ett förslag om utvidgande av statsgarantien för exportkrediter och om skattefrihet för begränsat bundet sparande. Men i slutet av september ingick regeringen en kompromiss med radikala venstre om en rad ytterligare ingrepp. Värnpliktstiden minskades som bebådat från 18 till 16 månader, men därutöver minskades antalet årligen inkallade med 3 000 man, och de planlagda repetitionsövningarna uppsköts till 1956. De sammanlagda försvarsutgifterna minskades därigenom till 830 milj. kr. om året. Begränsningen av byggandet ökades från 70 till 90 milj. kr. Statens lågprocentiga byggnadslån till privatpersoner utbyttes mot lån till normal ränta. Skatten på 356