med ännu i slutet av november, men i jämförelse med föregående år kunde man bokföra en höjning med 25 miljarder mark för exportens del och en import, som med 30 miljarder översteg det föregående årets. Hösten 1954 var det ekonomiska läget över huvud taget så gynnsamt att det av auktoritativa bedömare ansågs vara bättre än under det gamla goda 1930-talet. Finlands bank kunde också förkovra sina valutareserver. Denna utveckling ansågs vara synnerligen betydelsefull med hänsyn till Finlands handel i väster. Till saken hör också att England under år 1954 ånyo blev Finlands största handelspartner efter att under något år ha varit undanträngt av Sovjetunionen. Finlands handelsutbyte med de s. k. östländerna utgjorde 28,3 procent av totalhandeln under år 1954 mot 32,7 procent under 1953. Nej till en konferensinbjudan Den måhända mest uppmärksammade utrikespolitiska frågan för Finlands vidkommande var den inbjudan, utfärdad av Sovjets regering, som Finlands regering fick mottaga den 14 november angående en konferens om en stor och allmän ömsesidig garanti- och säkerhetspakt. Den allmänna opinionens reaktion var, att Finland kunde ansluta sig till ett säkerhetssystem blott under förutsättning att systemet skulle omfattas av alla stater men att det inte kunde bli fråga om något engagemang för en speciell stormaktsgrupp. Finlands svar, som avgavs ett par dagar efter det Sovjets inbjudan mottagits, blev också i sak avböjande med en hänvisning till att alla inbjudna stater borde vara med. Den 29 november började i Moskva den åsyftade konferensen utan Finlands deltagande; det blev endast en östblockskonferens. För den nya regeringen hade uppgifterna rörande industriutvecklingen — för jordbrukets del var bilden dystrare — och utrikeshandeln inneburit lugnande besked. Många problem tedde sig lättare att lösa än ett år tidigare. Kostnadskrisens aktualitet hade bleknat. Det säger sig dock självt, att man inom de tre oppositionella grupperna, som kunde anses bilda ett block på 50 man, med kritiskt färgat intresse iakttog regeringskoalitionens förehavanden. Det påstods att sammanhållningen inom denna icke var den bästa och att meningarna bröts kring bl. a. sådana ting som arrangemangen med subventionerna. De många avtalsuppsägningarna på arbetsmarknaden lade sig även som ett moln över årets sista veckor. Det ena avtalet efter det andra sades upp och från fackföreningshåll höjdes krav på lönelyft-ningar. Agrarledare erinrade om att de subventionerade prissänkningarna skulle betyda att inga allmänna löneökningskrav skulle föras fram. Indexbindningen stod kvar i den meningen att den utgjorde ett golv mot sänkningar, men taket, avsett att hindra höjningar, hade avskaffats. Tjänstemännen krävde justeringar av sina löner och jordbrukarna ville ha klara besked om huru deras inkomster skulle garanteras. Men så länge den öppna arbetsmarknadens avtalsfrågor inte var lösta, saknade man fast mark under fotterna. En snabbt avvärjd kris I slutet av december, omedelbart före jul, kom det en skräll, som kunde ha medfört ett regeringsskifte, Den s. k. ekonomiska maktlagen skulle förnyas. Till följd av dennas grundlagsnatur krävdes det fem sjättedelars majoritet för att förlängningen omedelbart skulle träda i kraft. Regeringen klarlade öppet, vilka fakta som påkallade förlängningen. Den borgerliga oppositionen förfogade dock över mer än nog av röster för att hindra den nödvändiga brådskande behandlingen. Denna opposition ansåg, att den sittande regeringen kunde nöja sig med mera begränsade fullmakter än dittills. Den 17 december sade ifrågavarande opposition 372