Bondeförbundsledaren inrikesminister Hedlund yttrade samtidigt i ett tal i Västerås, att bondeförbundet av olika skäl ansåg sig icke kunna i nuvarande läge ansluta sig till förslaget om tvångssparande. Partiet var dock berett att stödja en kombination av sådana åtgärder i konjunkturdämpande syfte som t. ex. en fortsatt kreditåtstramning i förening med vinstbeskattning. Hr Hedlund ansåg vidare, att en intensiv rikskampanj borde startas i anslutning till statliga åtgärder för att uppmuntra det frivilliga sparandet. Enligt vad som senare framgick hade bonde-förbundarna i regeringen väl gått med på att promemorian om tvångssparande remitterades men också förklarat sig icke därav vara bundna vid förslaget. Enligt statsministern skulle åtgärderna i detta syfte komma att bygga på den promemoria, som 1951 utarbetades i finansdepartementet av expeditionschefen Henrik Klackenberg med anledning av riksdagens begäran men som sedan lades åt sidan. Enligt förslaget skulle en löntagare, som under 1952 sparade minst 1 000 kr., få en nedsättning av inkomstskatten med 200 kr. Med hänsyn till inflationshotet höjde riksbanken från den 19 april diskontot med 1 procent till 3 % procent. Ett nytt 24-årigt statsobligationslån utan på förhand angivet lånebelopp togs upp, denna gång på 4 16 procent. En sådan ränta hade staten icke erbjudit sedan 1940. Affärsbankerna riskerade skärpt lagstiftning, om de icke uppfyllde sin frivilliga överenskommelse om viss likviditetsreserv, bunden vid riksbanken. Folkpartiledaren hr Ohlin interpellerade den 19 april finansministern, om denne ville för andra kammaren redovisa de aktuella politiska och ekonomiska frågorna, innan regeringen band sig vid nya krisåtgärder. Högerledaren hr Hjalmarson krävde samtidigt i ett anförande i riksdagens högergrupp och med gruppens instämmande en remissdebatt omedelbart ”över hela fältet av den ekonomiska politiken”. Denna remissdebatt utsattes att äga rum den 29 april. En ekonomisk remissdebatt Den ekonomiska debatten i andra kammaren den 29 april inleddes av finansminister Sköld, som förklarade, att regeringens aktivering av stabiliseringspoliti-ken komme att hänföra sig till kreditpolitiken, vinstbeskattningen och en premiering av det frivilliga sparandet. Några ytterligare åtgärder planerades icke. Förslaget om skärpt beskattning för aktiebolag komme även att utsträckas till ekonomiska föreningar. Köpkraftsöverskottet beräknades till i runt tal en miljard kronor. Löneökningarna ansågs komma att höja den privata konsumtionen med omkring 7 procent, under det att den totala konsumtionen förutsågs stiga med 4,5 procent. Finansministern förklarade, att han personligen skulle ha föredragit ett obligatoriskt sparande. Oppositionens främsta talesmän i kammaren hrr Hjalmarson (h) och Ohlin (fp) kritiserade med skärpa regeringens ekonomiska politik. Den förre förklarade, att regeringen icke hade några godtagbara skäl att åsidosätta den demokratiska grundregel, enligt vilken en ändrad politik kräver nya fullmakter från de enda, som kan bevilja sådana — människorna i val. Den senare framhöll, att de penningpolitiska åtgärderna måste sättas in i en allmän politik, som bygger på förtroende och icke på regleringar och tvång; för detta behövs en allmän sinnesändring hos de makthavande. I första kammaren lämnade statsminister Erlander samma redogörelse som finansminister Sköld i andra. Oppositionens inledningstalare var hr Ewerlöf (h), som förklarade, att friheten på arbetsmarknaden var bra, men man behöver garantier, så att den icke spränger ramen; både arbetsgivare och arbetstagare måste tvingas till återhållsamhet. Hr Ohlon (fp) fann, att ett sparande, som 42