Endast ”växelpengar” under 50 kr. skulle utbetalas kontant. Kort tid därefter meddelade hr Sköld i ett tal, att ett förslag till stimulerande av det frivilliga sparandet övervägdes. Vid Stockholms arbetarkommuns representantskaps årsmöte vid samma tid förklarade LO-ordföranden hr Strand, att av alla tänkbara åtgärder i detta sammanhang föreföll förslaget om tvångssparande vara mest acceptabelt, eftersom pengarna i detta fall återbetalades, medan däremot alternativen omsättnings- eller punktskatter skulle innebära, att löntagarna finge definitivt lämna ifrån sig en del av årets löneökning. Hr Strand betecknade det som orealistiskt att fördöma förslaget om tvångssparande utan att förorda annan åtgärd i stället. Statstjänstemännens riksförbunds styrelse uttalade sig omedelbart med bestämdhet mot förslaget om tvångslån. 1 början av april kunde man överblicka de första remissvaren angående hr Skölds promemoria. Flertalet var avvisande. Direkta avstyrkanden kom från stora intresse- Jordbrukspriserna diskuterades den 4 februari i högerns partiråd av konsument- och producentrepresentanter och högerledaren. På bilden ses fr. v. lantbrukare Einar Thomsson, Gotland, riksdagsman Rolf Eliasson, Skaraborgs län, riksdagsledamoten Karin Wetterström, Linköping, hr Hjalmarson, riksdagsman Ernst Ahlberg, Stockholm, och kapten Sven Davidsson, Växjö. organisationer, såsom TCO och RLF, och från länsstyrelser med socialdemokratiska landshövdingar. Protester inlöpte från Sparbanksföreningen och fastighetsägarna. Däremot tillstyrkte riksbanksfullmäktiges majoritet. Riksgäldsfullmäktige uttalade, att förslaget var väl värt att beaktas; de förutsåg, att deras personalorganisation måste utvecklas, om tanken förverkligades. När samtliga begärda remissvar förelåg, visade det sig, att endast sju av trettiotalet hörda hade utan tvekan tillstyrkt förslaget, medan en del andra hade godtagit det med olust. LO, som tillstyrkte, fann 10 procents tvångssparande vara lämpligt för fysisk person men ville höja uttagningen till 20 procent för andra, främst bolag. I ett tal i Finspång den 17 april meddelade statsminister Erlander, att det icke bleve något tvångssparande, åtminstone icke för närvarande. Det hade visat sig vara svårt för den socialdemokratiska delen av regeringen att få önskvärd anslutning till en sådan åtgärd i en form, som tillgodosåg syftet. Statsministern förklarade, att regeringen nu i första hand komme att tillgripa åtgärder, som höll tillbaka investeringarna. Främst gällde det då ytterligare indragning av vinstmedel genom höjd företagsbeskattning. Därjämte skulle man premiera frivilligt sparande. 41