Man drog sig inte för att i affischpropagandan vädja till folks niera primitiva instinkter. stora motororganisationerna med Motormännens riksförbund, KAK, Motorförarnas helnykterhetsförbund och andra livligt engagerade, de flesta för högertrafiken. Dessutom tillkom den statliga, opartiska broschyren med skälen för och emot en omläggning, vilken broschyr tillställdes alla röstberättigade i god tid före den 16 oktober. Mycket snart kom propagandan att spåra ur och fick en kraftig presskritik. Högertrafikkommittén sökte i det längsta hålla sig till de rent sakliga skälen för omläggning och bevisade bl. a. med statistik från andra länder, som bytt från vänster till höger, att reformen icke behövde fordra så många trafikoffer och att den på lång sikt skulle komma landet till godo både av säkerhetsskäl och ur turistsynpunkt m. m. Vänsterfolket sköt tidigt in sig på de stora kostnaderna, trots att medel till dessa redan fanns reserverade genom oanvända bilskattemedel m. m. Både på affischer och i uttalanden vid trafikmöten och diskussioner kördes med argumenten att vi kunde använda miljonerna bättre, till nya skolor, ålderdomshem och annat. Propagandan övergick i slutskedet till rena skrämseln om alla barn och gamlingar som skulle omkomma när motorister glömde högerregeln. Motparten framhöll att det ju var först 1959 som omläggningen skulle ske och att man under åren dessförinnan hade god tid till en intensiv trafikpropaganda som skulle ha mångdubbel nytta med sig genom att göra svenska folket alltmer trafikvaket. Diskussionerna vid de många och stora, men inte alltid så talrikt besökta trafikmötena var livliga, stundom hetsiga, och otaliga argument framfördes om hur dyrt och omöjligt det t. ex. skulle bli enbart för Stockholms spårvägar om reformen genomfördes. Trots att SS år 1959 huvudsakligen kommer att ha sin trafik under jorden. 71