De båda sidornas ”generaler”, LO:s förre ordförande August Lindberg (överst) och borgarrådet Helge Berglund, klara att avge sina röstsedlar. Att den förstnämnde valt en J A-sedel är ingen hemlighet, lika litet som att den andre tagit en med NEJ. Efter omröstningen förklarade kommunikationsministern att han icke ansåg sig böra förorda en omläggning till högertrafik. Förhistorien till omröstningen började redan 1953 då riksdagen anhöll att regeringen skulle utreda förutsättningarna för vårt land att inom den närmaste framtiden genomföra en övergång till högertrafik. Kommunikationsminister Sven Andersson tillsatte i början av 1954 sju sakkunniga att verkställa utredningen och denna förelåg i oktober 1954. Kommitténs majoritet uttalade att kl. 4 på morgonen söndagen den 7 juni 1959 var den lämpliga tidpunkten för hela landet att på en gång övergå till högertrafik. Ordföranden, generaldirektör Nils Löwbeer, reserverade sig ensam för rent avslag på högertrafik. I proposition till 1955 års riksdag föreslog kommunikationsministern att med hänsyn till ärendets vikt och de delade meningar, som hade yppat sig i själva sakfrågan, en rådgivande folkomröstning skulle anordnas. Förslaget bifölls av riksdagen och till kostnaderna anslogs 3,6 milj, varav 1 milj, vardera till propaganda för och emot högertrafiken. Inför omröstningen organiserade sig höger- och vänstertrafikanhängarna i god tid i stora kommittéer. Högertrafikkommitténs ordförande blev förre LO-ord-föranden August Lindberg och motpartens blev borgarrådet Helge Berglund. Den egentliga kampanjen skulle sätta i gång 1 september, men redan långt dessförinnan trädde bägge kommittéerna i livlig verksamhet. Man bildade underkom-mitteer i städer och län, engagerade annonsbyråer för broschyrer, affischer, kortfilmer och annat propagandamaterial och självfallet var också de 70