uppnådd om cirka 20 år. Senast vid den tidpunkten måste alltså den svenska atomkraften vara redo att ta vid för att fylla ut den energibrist som eljest skulle uppstå. Dessa fakta var bestämmande för målsättningen inom AB Atomenergi, och de innebar att vi först om cirka 20 år — sedan all tillgänglig vattenkraft exploaterats till sista droppen — skulle vända oss till atomkraften. Vad genomförandet av ett sådant program medför i fråga om förstörandet av oersättliga skönhetsvärden i vår svenska natur från Blekinge till Lappland har redan kunnat konstateras på tyvärr alltför många ställen, fastän endast ungefär 25 procent av de utbyggnadsvärda vattenfallen utnyttjats hittills. Atomkonferensen korsade emellertid med ett för den tekniska utvecklingen karakteristiskt språng dessa framtidskalkyler. I Sverige ställde sig visserligen generaldirektör Rusck i Vattenfallsstyrelsen till en början avvaktande och påpekade att i Genève varnande röster hade höjts mot en reducering av utbyggnadsprogrammen för de konventionella kraftverken. Sådana synpunkter hade generaldirektören tidigare framhållit, och atomkonferensen gav honom ingen anledning att ändra uppfattning. På Teknologföreningens atomkurs för journalister lämnade han emellertid ett mera optimistiskt besked: ”Av Sveriges cirka 80 miljarder kWh utbyggbar vattenkraft torde 5 miljarder icke tas ut. Det betyder att naturskydds-vännerna kan få en del av sina krav tillgodosedda i högre grad än man väntat”. (SvD 22/11). Däremot ansåg generaldirektör Rusck: ”Atomkraften kan i Sverige alltid väntas bli dyrare än vattenkraften”. (SvD 22/11.) Vattenfallsstyrelsen, AB Atomenergi och ASEA planerade i samarbete två svenska atomkraftsanläggningar, ett värmeverk om 75 000 kilowatt, som skulle ligga vid Västerås och som beräknades vara färdigt 1960, samt ett atomelverk om 100 000 kilowatt som skulle sprängas in i berg i södra eller mellersta Sverige och som antogs bli färdigt tidigast 1963. Man beräknade att projekten för dessa anläggningar skulle vara klara sommaren 1956 för att sedan under höstens lopp kunna framläggas för statsmakterna. Dessutom skulle atomreaktorn R 2, en materialprovningsreaktor, under 1956 börja byggas i Studsvik i Sörmland. Flera andra reaktorbyggen för bl. a. upp-värmningsändamål planerades av AB Atomenergi. Atta stora enskilda företag, både energiproducenter och förbrukare, bildade ett kontaktorgan med uppgift att följa utvecklingen inom den tillämpade atomkrafttekniken. På intressenters begäran skall denna kontaktnämnd tillhandahålla projekt för byggandet av atomkraftverk eller atomvärmeverk, och den skall dessutom bidraga till lösningen av det redan nu mycket viktiga problemet om utbildning av driftspersonal. Mot slutet av året tillsatte regeringen en kommitté för utredning av arbetsuppgifterna på området för atomenergiens fredliga användning. I direktiven för de sakkunniga yttrade handelsminister Gunnar Lange bl. a.: ”1 varje fall tills vidare torde det vara ofrånkomligt att ansvaret för driften av reaktorer som användes i direkt praktiskt bruk åvilar något statligt verk eller eljest organ där det allmänna har bestämmande inflytande. Det synes då ligga i sakens natur att vattenfallsstyrelsen tills vidare ombesörjer driften av atomdrivna värmeverk och kraftverk”. Teknisk expertis framhöll gentemot detta, att det tilltänkta statsmonopolet inte erbjuder några fördelar, medan nackdelarna däremot framträder starkt både för svensk industri och för samhället i stort. 78