SYNTETISKA MÅNAR Av fil. dr PER COLLINDER En eftermiddag i slutet av juli 1955 hade Washingtonregeringen en presskonferens, vilken under det närmast följande halvåret omsatte ovanliga mängder av trycksvärta. De meddelanden som spriddes från konferensen kastade ett oväntat och kanske oförtjänt starkt ljus över en kongress på en annan sida av jordklotet. Det sensationella i meddelandet låg inte bara i att en grupp människor ämnade producera en kropp som under en avsevärd tid skulle existera utanför vår planet, d. v. s. en konstgjord eller syntetisk måne. Vad som låg bakom sensationen var vissa kretsars hopp att en konstgjord måne skulle vara det trappsteg som skulle föra fordon ut i världsrymden och öppna en ny marknad för jordisk export. Och när? Om tio år, sade de trosvissa. För att förstå detta måste man tänka efter vad en måne är och hur den kan undgå att ramla ner. En kastad sten eller en utsparkad fotboll kan sväva flera sekunder utan att falla ner, och ännu mera en kanonprojektil, avskjuten med stor hastighet. Den första modellen av en jordsatellit utställdes i december i New York. 1 ett hölje av plast hade inmonterats alla de instrument som skall finnas i de satelliter som man beräknade sända ut i rymden någon gång under tiden juli 1957—december 1958. ”Rymdbollen” var bl. a. utrustad med ”elektronögon” som registrerar den ultravioletta strålningen ute i rymden. På bilden förevisar modellens konstruktör Herbert Pfister, t. v., sitt verk för den amerikanske rymdforskaren Homer E. Newell. 79