Förenta staternas experter kallar det nya projektet ”Mouse” efter initialerna i Minimum Orbital Unmanned Satellite of Earth. Det lär också kallas Vanguard, på svenska avantgarde eller förpost, och det är ju avsett som förpost mot rymden, och av somliga kanske som avantgarde för större operationer. Meddelandet om de amerikanska planerna inledde, liksom på beställning, den s. k. rymdforskningskongress som i början av augusti hölls i Köpenhamn. När de ryska delegaterna kom till kongressen nåddes de av nyheten, och de förklarade då att deras stat snart skulle ha liknande apparater färdiga. Sedermera dementerades uppgiften delvis. Uppstigningarna under året 1/7 1957—31/6 1958 syns tangera gränsen för vad som är möjligt med vad man kallar flerstegsraketer. Man sänder då upp en raket, vägande flera ton, varav allra största delen är bränsle. Allteftersom bränslet förtärs släpper man ner förbrukade delar av ”fodralet”, och den sista energien kastar ut satelliten, vars massa är omkring en hundradel av hela raketens; bränslet har förvandlats till reagaser och de återstående delarna av fodralet har fallit ner mot jorden. Detta projekt är kulmen av ett knippe vetenskapligt teknisk forskning som går tillbaka till seklets första årtionden och som gav upphov till VI- och V2-bomberna, vilkas effektivitet som vapen inte visade sig svara mot kostnaderna. Med bomberna övertog USA liksom URSS i krigsbyte också en del av Hitlers forskarpersonal, däribland ingenjören Wernher von Braun som uppgavs vara en av raketforskningens ledare vid nordamerikanska armén. Han lade för ett par år sedan i en populär bok (The space frontier, utg. av Cornelius Ryan) upp grundligt utarbetade planer för att etablera en satellit på 1 600 kilometers höjd, bebodd av människor; från denna ”rymdstation” skulle expeditioner utgå till närmaste himlakroppar. Trestegsraketen skulle väga 7 000—8 000 ton när den lyfte från jorden, dess reaktionsgaser skulle alstras genom en blandning av salpetersyra och hydrazin, en förening av kolväten och ammoniak. Den skulle gå i fraktfart till 1 600 kilometers höjd och lämna av alla delar till rymdstationen samt ge dem just den hastighet att de inte föll ner utan kretsade som ett moln av kosmiskt skrot, till dess konstruktionsstyrkan kom upp och klädd i rymddräkt började skruva ihop delarna. Braun förklarar att projektet skulle kosta omkring tio miljarder dollar, och det skulle kunna utföras på tio år. Med denna rymdstation skulle man oavlåtligt kunna hålla hela jordens yta under övervakning, eftersom vår planet på tjugofyra timmar skulle vrida sig ett helt varv runt under satellitens bana. Rymdstationen skulle därför göra alla krigsförberedelser omöjliga. Teoretiskt sett är detta tänkbart att utföra. Men det finns okända faktorer: den ultravioletta solstrålningen, som vi redan har nämnt, den kosmiska strålningen, och meteorregnet, alla tre odämpade av all atmosfär och var för sig av ytterst allvarlig eller dödlig art. Härtill kommer en svårighet som man vet ytterst litet om. Ganska få har försökt att äta eller dricka stående med fotterna upp och huvudet ner. Vi är vana att ha tyngdkraften till vår hjälpare. 1 en raket ute i rymden lämnar den oss alldeles i sticket. Den som har försökt att stå på huvudet en längre stund har märkt hur blodet tränger ner i huvudet; kroppens organ har otvivelaktigt hjälp av tyngdkraften för att utföra sitt arbete. I en fritt svävande rymdraket, liksom i en fritt fallande hiss, skulle passagerarna sväva omkring utan tyngd, utan fäste vare sig på golv, tak eller väggar. Man vet inte hur det verkar i längden; möss och apor har utsatts för det tyngdlösa till- 82