DEN AMERIKANSKA ”MOUSE”-SATELLITEN 1: detektor för ultravioletta solstrålar, 2: antennhus med mätare för elektroner och tunga partiklar, 3: röntgen-stråledetektor, 4: transistorbatteri för solenergi, 5: drivkälla för instrumenten, 6: telemeterapparat för sändning av instrumentvärden, 7: solreflexdetektor, 8: samlare för kosmiskt damm, 9: magnetometer, 10: antennhus med mätare för kosmiska strålar och norr-skenspartiklar, 11: ultrakortvågs tele-metersändare och 12: radarantenn. Genom att välja en bana som passerar både nord- och sydpolen och låta ”satelliten” kretsa med ena kortsidan mot solstrålarna, kan den hela tiden observera solen. Genom att ”satelliten” snurrar runt sin egen längdaxel likt ett gyroskop kan den stabiliseras i sin bana. dess hastighet, då den börjar långsamt sänka sig till tätare luftlager, som efter hand upphettar den, smälter den, förvandlar den till ett regn av stoft. Under sin korta tillvaro som satellit har kroppen varit i livlig verksamhet. Den skall vara byggd som en cylinder eller en sfär; enligt en uppgift av meteorforskaren professor Lovell i ”Discovery” skall den väga omkring femtio kilo, hastigheten skall vara 8 000 meter i sekunden eller nära 30 000 km i timmen. Den kommer att gå runt jorden ett varv på nittio minuter. Inom en diameter av en halv meter kommer satelliten att rymma ett antal fina instrument. Man vill veta hur starkt bombardemanget är, i en rymd av nästan kosmiskt vakuum, av olika slags energi. Från solen kommer ultraviolett ljus av en styrka som skulle förgöra allt liv om det nådde jorden. Från solen kommer också röntgenstrålar, ultrakortvåg och elektriska partiklar som alstrar norrsken. Från avlägsnare delar av rymden nås jorden av en kosmisk strålning av okänt ursprung som här uppe måste ha en utomordentlig intensitet, farlig för alla levande organismer. Ett av instrumenten är avsett att mäta styrkan av jordens magnetfält på denna höjd, ett transistorbatteri tar upp solenergi, en annan del driver instrumenten, en sändare skickar ultrakortvågssignaler som anger de olika instrumentens värden, och dessa uppfångas automatiskt av stationer på jordytan. Kostnaden för hela detta projekt har beräknats till tio miljoner dollar, och denna måne, full av apparater, skall fungera under det geofysiska året 1957—58. Man kommer att framställa ett tiotal likadana satelliter för att vara säker om resultat. Man har kunnat fortlöpande sända upp registrerballonger till några tiotals kilometers höjd, och de amerikanska raketerna har nått höjder av 100—400 kilometer, med mätningar under några minuter varje gång. Med den konstgjorda observatorn, som dväljs däruppe en vecka eller så, hoppas nu forskarna komma atmosfärens och rymdens hemligheter ännu närmare. 6 81