inte riskera att störta omkull vid landningen, hastigheten skall bli noll på centimetern eller millimetern när basen berör marken, och det ställe där man stiger ner skall vara absolut plant. De talrika rymdforsknings-, astronomiska eller interplanetariska sällskap som vuxit upp, delvis gynnade av en mycket lönande sciencefiction-industri, består övervägande av entusiastiska lekmän eller folk med otillräcklig teknisk kritikförmåga. Ytterst få vetenskapsmän har slutit sig till rörelsen. Den engelske fysikern och nobelpristagaren sir George Thomson anser att teknikerna nog kunde lösa transportproblemet inom femtio till hundra år, men frågan om en rymdstation är späckad med svårigheter. Han anser von Brauns idé att betrakta stationen som krigsinstrument — eller kanske rättare fredsgaranti — absurd. En sådan station skulle nästan med ens kunna förgöras av styrda projektiler nedifrån jorden. Ytterligare en auktoritet av hög vetenskaplig kompetens har ett uttalande i frågan. Det är dr van der Riet Woolley, the Astronomer Royal, Englands ledande och en av världens främsta astronomer, som enligt en pressnotis betecknar propagandan för rymdflygning kort och gott som ”tomt prat”. Vem skall betala, om det nu blev av? Som fredsmedel är projektet värdelöst, som krigsmedel skulle det bara flytta upp kriget i en högre rymd. Meteorologerna och fysikerna har intresse av den högsta atmosfären och strålningen utanför, men de kan samla värdefulla fakta med obemannade raketer och satelliter. Astronomerna skulle ha stort intresse av ett observatorium svävande på tusen kilometers höjd, men de har ändå arbete för årtionden. Radioforskarna kan nog också lösa sina problem med billigare metoder. Kanske, säger man, kan man finna oerhörda naturrikedomar på månen, Mer-kurius, Mars eller Venus. Det blir dock inte billigt att bryta malm på en planet utan eller nästan utan luft, med temperaturer hundratals grader över eller under noll. Priserna fritt jorden bör ligga vid miljoner eller miljarder kronor per ton. Astronomerna säger oss att det säkerligen inte finns någon beboelig himlakropp utom jorden inom detta planetsystem, men att främmande stjärnor troligen kan ha planeter, möjligen bebodda. Resan skulle, med en medelfart av elva kilometer i sekunden, eller den utgångshastighet raketen behöver för att frigöra sig från jorden, kräva en tid av ungefär hundratusen år till den närmaste stjärnan. Om man disponerade atomenergi skulle man kanske kunna öka hastigheten till hälften av ljusets eller 150 000 km/sek. Även då skulle resan fram och åter ta sjutton år, skrovet och passagerarna och deras förnödenheter finge ändå inte väga mer än 1/83 av hela raketens massa, d. v. s. nästan hela raketen skulle vara bränsle. Detta enligt sir George Thomson. Det är svårt att finna att någon stat skulle ha intresse av att kosta på ett så riskfyllt experiment för så ytterst måttliga resultat. Ännu svårare är att tänka sig enskild finansiering. Och även om det vore möjligt att utföra ett sådant projekt med någorlunda överskådliga risker — f. n. torde inte ens Lloyds i London våga ge en försäkring mot dem — så frågar man, om det vore lovligt och försvarbart att vräka ut så oerhörda belopp och så mycket mänskligt arbete i rymden, när hälften eller mera av jordens befolkning lever i nöd. Och när sakkunniga i Förenta nationerna försäkrar att ett tillvaratagande av världens onyttiga skogar och förstörda jord med en förnyad födoämnesindustri skulle skaffa mat till de framtidens miljarder munnar som statistikerna förfärar statsmännen med. Såvitt man ser vore det bäst, och kanhända blir det så, att den interplanetiska trafiken blir en såpbubbla, som brister redan innan den har börjat sväva. Kanske 84