uppsving under 1955. Inte minst glädjande var den ökade handeln mellan Öst-och Västeuropa som en följd av den allmänna avspänningen samt i viss mån också förbättrade betalningsmöjligheter för öststaterna. Den mot slutet av 1955 mot bakgrunden av Sovjetunionens uppmärksammade politiska offensiv i Sydasien helt förflyktigade Genèveandan hann i varje fall inte sätta några spår i negativ riktning. De västeuropeiska länderna avvecklade i stor utsträckning sina importrestriktioner gentemot dollarområdet, vilket hade sin naturliga grund i behovet av att öka importen av sådana varor som kol, stål och spannmål. Västeuropas importöverskott från dollarområdet steg följaktligen kraftigt, men samtidigt bidrog de fortsatta amerikanska rustningsutgifterna att hålla de totala västeuropeiska guld-och dollartillgodohavandena intakta. Balansen i betalningarna företedde emellertid påfallande rubbningar. I synnerhet råvaruproducerande områden, såsom Australien, måste därför tillgripa importrestriktioner. Storbritannien och de skandinaviska länderna fick också vidkännas underskott i sina betalningar, medan Västtyskland, Nederländerna och Frankrike kunde öka sina valutabehållningar. I anslutning till det försämrade betalningsläget för Storbritannien blev det i alla händelser tydligt, att den på många håll mer eller mindre ivrigt väntade återgången till en allmän konvertibilitet — med pundet som förridare — återigen måste ställas på framtiden. Den europeiska betalningsunionen (EPU) fick av OEEC ytterligare ett nådaår fr. o. m. den 1 juli 1955, men samtidigt skärptes kredit- och betalningsreglerna väsentligt för att underlätta den kommande avvecklingen. Kreditgivningen sänktes sålunda från 50 till 25 procent. EPU var avsedd att upphöra när länder, som representerade minst 50 procent av de sammanlagda EPU-kvoterna, gjort sina valutor konvertibla. Som ersättning för EPU skulle därvid inträda en europeisk fond, vilken efter behovsprövning skulle kunna bevilja krediter. Ett speciellt clearingorgan skulle vidare bidra till att underlätta betalningarna. Under första hälften av 1955 pågick tullförhandlingar inom ramen för GATT, varvid också Sverige deltog. Förhandlingarna hade föranletts av Japans inträde i GATT samt vissa länders önskan att återta en del tidigare lämnade tullmedgivanden. Tidsbegränsade men icke obetydliga tullsänkningar trädde för Västtysklands vidkommande i kraft fr. o. m. den 10 december 1955. Förenta staternas president erhöll i början av 1955 befogenhet av kongressen att under en treårsperiod reducera tullar överstigande 50 procent med sammanlagt 15 procent. I samband därmed aviserade Förenta staterna sitt intresse för nya tullförhandlingar inom GATT, vilka fastställdes att börja i mitten av januari 1956. Prisutvecklingen på de internationella råvarumarknaderna visade under 1955 flera egenartade inslag, påverkade främst av den högt uppdrivna investerings-konjunkturen i Västeuropa och Förenta staterna samt av det osäkra politiska och ekonomiska klimatet i de transoceana råvaruländerna. Facit för 1955 blev ett totalt sett något nedåtriktat indexläge för t. ex. Moody’s råvaruindex. Höjda priser på bränslen, metaller, gummi, frakter och skogsprodukter motvägdes av fallande priser på livsmedel och textilråvaror. På det hela taget höll sig levnadskostnaderna i flertalet fall ovanligt stabila, även om man i länder med särskilt stark känning av övertrycket i samhällsekonomien — bl. a. i Sverige — måste vidkännas nya kostnadsstegringar. FÖRENTA STATERNA. Den konjunkturuppgång, som sedan sommaren 1954 präglat Förenta staternas ekonomi, utvecklades under 1955 års lopp till en 114