därigenom blev landets totala produktionsökning något mindre än man räknat med i 1955 års nationalbudget. Starka expansiva krafter gjorde sig alltjämt gällande på de flesta områden. Särskilt oroande inslag var uppkomsten av en ny pris- och kostnadsvåg efter de tre närmast föregående årens relativa stabilitet samt det kraftigt ökade underskottet i landets bytesbalans. I syfte att hejda inflationstendenserna vidtog myndigheterna energiska och omfattande åtgärder, varvid ränte- och kreditpolitiken fick sig en större roll tilldelad än tidigare under efterkrigstiden. Effekten av dessa åtgärder började efter hand sätta in med ökad styrka, som dock inte väntades kulminera förrän under loppet av 1956. En kort resumé av de vidtagna åtgärderna och deras bakgrund ger ungefär följande bild. Redan vid 1955 års början beslöt statsmakterna att återuppliva den under 1954 slopade avgiften på 12 procent för investeringar i maskiner och anläggningar. Vidare återinförde och skärpte man den ävenledes under 1954 slopade accisen vid köp av personbilar och motorcyklar. Kraftiga påtryckningar från statsmakterna ledde efter hand till nya begränsningar för kreditinstitutens kreditgivning. I mitten av april blev det den nye riksbankschefens uppgift att driva igenom en höjning av diskontot med 1 procent till 3% procent — en åtgärd som följdes av en motsvarande uppjustering av såväl in- som utlåningsräntor. Med den nämnda åtgärden bröt myndigheterna definitivt med efterkrigsårens fastlåsta lågräntepolitik. Den skärpta åtstramningen på kreditmarknaden gav under sommarens lopp upphov till en besvärande kris för bostadsbyggandet. Efter förhandlingar i augusti mellan representanter för riksbanken och affärsbankerna kunde bostadssektorns kreditfråga åtminstone temporärt lösas — men kvar stod en uppkommen eftersläpning i bostadsbyggandet på ungefär 10 procent. Sedan de under första hälften av 1955 synnerligen segdragna avtalsförhandlingarna mellan parterna på arbetsmarknaden — vilka ett slag hotade att utmynna i en storkonflikt — slutligen kunde föras i hamn på bekostnad av den tidigare relativa prisstabiliteten, blev det nödvändigt för statsmakterna att vidta nya motåtgärder för att dämpa det stigande övertrycket i samhällsekonomien. Efter ett misslyckat försök att lansera ett obligatoriskt sparande på cirka 1 miljard — eller ungefär det belopp varmed samhällets samlade efterfrågan antogs överstiga tillgångarna — riktade myndigheterna sin uppmärksamhet främst mot företagssektorn, samtidigt som man beslöt införa en premiering av det frivilliga sparandet. Aktionen mot företagssektorn innebar en i två etapper skärpt beskattning i förening med starkt beskurna avskrivningsmöjligheter. Den statliga inkomstskatten för aktiebolag höjdes sålunda av 1955 års vårriksdag från 40 till 45 procent för 1956 års taxering och till 50 procent fr. o. m. 1957 — en höjning med nominellt en fjärdedel men i realiteten större. Ekonomiska föreningar slapp något lindrigare undan med en höjning från 32 till 36 procent i första etappen och till 40 procent fr. o. m. 1957 års taxering. Det av sommarens torka förorsakade underskottet för jordbruket på cirka 500 milj. kr. och de därav av myndigheterna godtagna prishöjningarna på närmare 250 milj. kr. — utöver dem som tidigare företagits i anslutning till löneuppgörelserna — innebar nya påfrestningar främst med hänsyn till 1956 års löneförhandlingar men också för den socialdemokratisk-agrara regeringskoalitionen. Den bestod dock trots nya komplikationer bl. a. i samband med det av höstriksdagen slutligen godtagna systemet för en friare prissättning på jordbrukets produkter. Med det fattade beslutet gick den omstridda jordbrukskalkylens epok i graven. 118