Noteras bör vidare att Olof Molander gjorde sin femte instudering av Strindbergs ”Ett drömspel” där inte en enda scen hade strukits men där ett förspel, hämtat ur Blå boken, hade tillagts. Bengt Ekerot åstadkom något här i landet så ovanligt som en seger för Molière med sitt framförande av ”Misantropen”. Och bland de svenska nyheterna väckte Lars Helgessons ”Babels torn” och Ingmar Bergmans ”Trämålning” allmänt intresse. På Göteborgs stadsteater spred Kjeld Abell förvirring med sin nya pjäs ”Den blå pekingesern”, som man enligt Per Erik Wahlund knappast kunde följa utan att ha ett texthäfte i handen. En annan nyhet var ”Sällskapslek” av Erland Josephson, en pjäs som genast tillförsäkrade författaren ställningen som landets kvickaste dialogskribent. Teaterns utan jämförelse största insats under året var Anders Ek och Gunn Wallgren i Tjechovs ”Onkel Vanja” på Dramatens lilla scen. Åke Falcks presentation av ”Katt på hett plåttak”, nästan enhälligt bedömd som en av topparna i Tennessee Williams’ produktion. Gunnel Broström skördade mycken och rättvis berömmelse för sin tolkning av styckets unga hustru, och Kolbjörn Knudsen gestaltade svärfaderns roll med förebildlig kraft och fasthet. På Folkets hus teater i Göteborg spelade teaterchefen Carl-Axel Heiknert ut årets trumfkort genom att tillkalla Erwin Piscator, det tyska tjugotalets legendariske experimentator, för att iscensätta Arthur Millers ”Häxkitteln”. Malmö stadsteater lät mycket tala om sig under året på grund av en ekonomisk kris. Teatern intog den paradoxala positionen som landets mest frekventerade teater med landets sämsta affärer. Ett av teaterns bästa initiativ var att den lät Benkt-Åke Benktsson framträda i Gogols ”Revisorn”. Efter att ha sett honom hade anmälarna svårt att föreställa sig att någon annan svensk aktör kunde göra mera av den falske revisorns roll. Ingmar Bergman gav nya bevis för sin snillrikedom med uppsättningarna av Vilhelm Mobergs bibeldrama ”Lea och Rakel” och Molières ”Don Juan”, den senare en sällsynt gäst på svenska scener. 168