FILMÅRET 1955 Av ELLEN LILIEDAHL Den svenska produktionen visade, trots alltjämt kvarstående klagomål över beträngt läge och hård beskattning, stigande kurva under året. Siffran 34 för premiärvisade långfilmer är den högsta på länge, men av denna produktion kunde gott och väl hälften hänföras till likgiltigt och i flera fall underhaltigt lättgods. I den kvalitativa toppen placerade sig efter vanligheten Ingmar Bergman, som på våren vann kritikernas omröstning med sin komedisuccé från 1954 ”En lektion i kärlek” och på hösten presenterade två nya opus, varav ”Sommarnattens leende” både som publikfilm och konstnärlig skapelse betecknar ett nytt rekord för den flitige teater- och filmmannen. Denna erotiska komedi i skånsk högrestånds- och halv-världsmiljö från sekelskiftet var en bländande uppvisning av frivol kvickhet, artisteri, teknisk briljans och munter uppfinningsrikedom i Lubitschs anda men hade den odefinierbart Bergmanska tillsatsen av ömsint romantik och illusionslös människokunskap. Bredvid denna alptopp i repertoaren, även internationellt sett, tedde sig det mesta i den inhemska produktionen småkullrigt, inklusive Bergmans nyckfulla tragi-komedi ”Kvinnodröm”. Gustaf Molander svarade dock för en stramt hållen melodram efter Sigfrid Siwertz’ novell ”Enhörningen”, och Anders Henrikson för en intressant Strindbergsfilm i det lilla formatet efter Giftasnovelien ’Mot betalning”. Arne Mattsson lyckades också förträffligt med ett mera gångbart stoff av samme författare, den slitstarka ”Hemsöborna”, vilken dessutom hade ett egenvärde i en sällsynt fin och artistisk färgfotografering. Till årets stora glädjeämnen hörde Hjördis Petterson som madam Flod och Erik Strandmark som Carlsson i ”Hemsöborna”. 175