vidare Alf Kjellins debut som regissör med en ungflicksskildring, ”Flickan i regnet”, utformad med lika mycken känsla och kräset valörsinne som mjukt tekniskt handlag, inte minst i fråga om personinstruktionen. Debutanten Marianne Bengtsson bidrog med sin själfulla inlevelse i huvudrollen till det ovanliga helhetsintrycket. Filmen erbjöd en angenäm kontrast till den alltjämt kompakta raden av ungdomsskildringar från undre världen, bland vilka Torgny Wickmans ”Blockerat spår” och Arne Ragneborns ”Farlig frihet” dock hörde till de bättre. Ännu en ung skådespelare debuterade som regissör med den äran, Gunnar Hellström, vilken i en filmupplaga av Tore Zetterholms ”Simon Syndaren” (Simon Trollkarlen) gav prov på sant filmsinne och dramatiskt sting. Lars-Eric Kjellgren tog revansch för en rad uteblivna framgångar med militärfilmen ”Våld”, som med sin ovanligt övertygande miljö- och personteckning blev ett slagkraftigt inlägg i debatten om våldets berättigande. Författaren Ingvar Wahlén kan naturligtvis icke förbigås i sammanhanget. Nämner man Karin Ekelunds framgångsrika comeback efter flera års bortovaro från duken i en stor men psykologiskt knappast övertygande roll i ”Så tuktas kärleken”, smakfullt regisserad av Kenne Fant, samt unga Jane Friedmanns genombrottsprestation i samma film, torde det mest positiva i det svenska filmåret vara registrerat. Den utländska repertoaren Våra grannländer tog som vanligt inte upp stor plats i biorepertoaren. Men den gamle danske mästaren Carl Dreyer vann en betydande konstnärlig seger med sin version av Kaj Munks ”Ordet”, ett mirakelspel klätt i föredömligt rent Lars Ekborg, Lars Hofgård, Sven-Eric Gamble, Carl-Olof Alm och Per Sjöstrand i ”Våld”. 176