Frankrike beläde många veckor på stora teatrar med ’De djävulska” och ”Rififi”, två thriller som direkt vädjade till publikens sensationslystnad och där en artistisk gestaltning endast bristfälligt dolde en skrämmande cynisk och sadistisk mentalitet. Två ungdomsskildringar av vitt skild karaktär var Cayattes ”Före syndafloden”, som behandlar förspelet till domen över en tonårsgrupp, vilken gjort sig saker till både dråp, stöld och mord, samt Duviviers ”Min ungdoms Marianne”, en till det yttre betagande formskön men i kärnan något anfrätt och i stilen osäker berättelse i sydtysk internatmiljö. Sacha Guitrys pompösa cronique scandaleuse om några seklers franskt hovliv, ’Om Versailles kunde berätta”, förfelade i stort sett sin effekt, medan Jean Renoirs ”French Cancan” var en gnistrande grann och underhållande rundmålning kring Montmartre i impressio-nisternas tidevarv. Italiensk film noterade inga riktiga framgångar på Preben Lerdorff Rye och Ann Elisabeth i ”Ordet” samt Alec Guinness i "Fången”. svenska dukar under året, men den i engelsk-italienskt samarbete inspelade ”Romeo och Julia” med ett ungt okänt engelskt par i titelrollerna hade likväl italiensk regissör och, framför allt, en på ort och ställe fångad äkta miljö. Den odödliga tragedien har sällan framställts i skönare bilder, dekor och färger. Japan hemförde en seger för den egenartade och framför allt i fråga om färg och dekor magnifika ”Helvetets port”. Sovjet hade varit värt minst lika stor publik resonans för sin underbara balettfilm ”Romeo och Julia”, där inte bara koreografien utan även iscensättning och färgbehandling fyllde mycket höga anspråk. Den österrikiska, av Pabst regisserade och i sina detaljer fritt uppfunna dramatiska dikten kring ”Hitlers sista dagar” förmådde heller icke attrahera något allmänt intresse trots dess ovanligt suggestiva vision av ett världsdramas sista akt. 178