Gunnar Hellström i "Simon syndaren” och Marianne Bengtsson i "Flickan i regnet”. och klart bildspråk, och norrmännen måste honoreras för dokumentärfilmen om Roald Amundsen, sammanställd av ofta mycket gamla journalbilder jämte nyinspelade detaljscener till en ovanligt fängslande krönika kring en fängslande man. Helt nyinspelad men strängt bunden till det osminkade verklighetsunderlaget berättade ”Shetlands-Larsen” om en av ockupationsårens mest namnkunniga hjältar. USA- filmen flöt som alltid bred och mäktig, oftast i vitt format men mångskiftande färger. Till det man minns hör i första hand ”En stjärna föds” med den intensiva sångartisten Judy Garland, ”Carmen Jones”, Bizets opera i modern upplaga med idel vitala färgade skådespelare, dansfilmerna ”Alltid vackert väder” med Gene Kelly och ”Pappa Långben” med Fred Astaire, Walt Disneys utomordentligt vackra djurfilm ”Prärien som försvinner”, krigsfilmen ”Broarna vid Toko-Ri”, den spirituella och roliga komedien ”Sabrina” med Audrey Hepbum och Humphrey Bogart samt ”Marty”, en livligt lokalpräglad vardagshistoria från New York, berättad med humor och ovanlig känsla för de små, vanliga, oglamorösa människorna. Från England kom utöver en rad välgjorda krigs- och även-tyrsfilmer en ofantligt underhållande Venedigkomedi ”Sommarens dårskap”, där staden i underbara färgbilder bredde ut sig kring en halvgammal flicka på vift, amerikanskan Katharine Hepburn, och hennes romans med en stilig venetianare, vidare en starkt fängslande berättelse på verklighetsgrund, ”Ni tog mitt barn”, som skildrar en jugoslavisk moders kamp för sitt under kriget försvunna och av en tysk familj adopterade barn, tvåmansdramat ”Fången” med överdådigt spel av Alec Guinness och Jack Hawkins samt Graham Greenes ”Slutet på historien” i fin filmåtergivning av Edward Dmytryk. 12 177