Carl Milles Skulptören professor Carl Milles avled plötsligt i sitt hem Millesgården på Lidingön den 19 september. Dödsorsaken var blodpropp i hjärtat. Tre månader tidigare hade han firat sin 80-årsdag och därvid blivit föremål för överväldigande hyllningar. Carl Milles studerade i Paris 1897—1904, år fyllda av stora umbäranden, varefter följde ett par studieår i München 1904—1906. Han var professor i skulptur vid konsthögskolan i Stockholm från 1920 till 1931. Från början av 30-talet hade han sin verksamhet huvudsakligen förlagd till Amerika, där han var knuten till Cranbrook Foundation vid Detroit, Amerikas ledande institution för utveckling av konstnärlig formgivning. Bland Carl Milles talrika större verk i Sverige kan nämnas Sture-monumentet på Tunåsen vid Uppsala, Gustav Vasa-statyn i Nordiska museet, Industrimonumentet, Orfeusfontänen framför Stockholms konserthus, Bågskytten vid Liljevalchs konsthall, Solsångaren i Strömparterren, Europafontänen på Halmstads Stora torg, Sjöfartsmonumentet i Hälsingborg, Folkungabrunnen i Linköping och Poseidonfontänen i Göteborg. Bland monumentalverk i Amerika kan vidare nämnas kolossalstatyn Indianen i S:t Paul, Missouri-Mississippi-brunnen i S:t Louis, Fountain American Arbor i Michigan m. fl. ”De gigantiska uppgifternas namn” rubricerade dr Gotthard Johansson minnesrunan i Svenska Dagbladet, där han bl. a. skrev: ”Låt mig verka medan dagen brinner”, bad Carl Milles i en inskrift som står som ett motto över en av hans största skapelser, Millesgården. Hans arbetsdag blev också lång och nästan otroligt rik, in i det sista fylld av en till synes omättlig skaparlust och skaparhunger. Som ingen svensk skulptör före honom betroddes han med stora, ja, gigantiska uppgifter. Och när hemlandet blev honom för trångt väntade honom Amerika med ännu väldigare uppgifter. Hans verk är spridda över två kontinenter. I hans konst blandas det ideala och det groteska, hög poesi och bred humor, tung must och lätt grace. Han står inte blott som en arvtagare till de stora barockfontänernas mästare utan som en mytologisk diktare, i vars verk den store Pan återuppstått till ny verklighet. I samtidens skulptur finns större formens mästare men knappast någon med samma fantasiens vingbredd. Som skulptör var han i främsta rummet diktare. Formen blev för honom aldrig något självändamål utan ett kärl kring tanke och inbillning. Någon stilbildare i egentlig mening har Milles inte varit, därtill har han arbetat i alltför många stilar. Han har öst ur hela konsthistorien. Primitiv och klassisk konst har betytt lika mycket som inspirationskälla för hans verk. Men även där förebilderna äro som mest direkta, har det ofta blivit något överraskande nytt. Hans fantasi har i det rent visionära en primitiv urkraft, en slösande idérikedom och en graciös lekfullhet utan många motstycken. Det är denna fantasistyrka som så avgjort skiljer honom från hans stora samtida inom europeisk kultur och från hans yngre efterföljare inom svensk bildhuggarkonst. Jordfästningen, som bevistades av konungen, ägde rum i Storkyrkan i Stockholm den 26 september och förrättades av pastor primarius Olle Nystedt. Sven Grafström Sveriges sändebud i Mexico, envoyén Sven Grafström, anträffades måndagen den 3 januari död invid järnvägen vid Joigny, 14 mil sydöst om Paris. Han var på väg från italienska Rivieran, där han semestrat med sin familj sedan omedelbart efter jul, till Paris, därifrån han på måndagen skulle ha tagit flyg tillbaka till sin post i Mexico City. Han hade under natten tydligen av misstag öppnat en dörr som gick utåt och fallit från tåget. Han var vid sin bortgång 52 år gammal. Sven Grafström började sin diplomatiska karriär 1928, sedan han dessförinnan genomgått handelshögskolan och avlagt kansliexamen. Han blev 1941 byråchef i utrikesdepartementet, 1945 chef för dess politiska avdelning och 1948 Sveriges permanenta ombud vid FN. År 1952 utnämndes han till Sveriges sändebud i Mexico City. Om den bortgångne skrev dr Ivar Anderson i Svenska Dagbladet bl. a.: Som legationssekreterare i Warszawa fick Sven Grafström hösten 1939 sitt elddop, då han vid det tyska anfallet på Polen deltog i organiserandet av evakueringen av utlänningarna från den polska huvudstaden och därvid ådagalade ett personligt mod och en rådsnarhet, som säkerligen räddade 256