Clarence von Rosen Knut Stangenberg Anna Söderblom Clarence von Rosen Den internationellt kände hästsports-, motorsports- och idrottsentusiasten hov-stallmästaren greve Clarence von Rosen avled den 19 augusti. Han var vid sin bortgång 88 år gammal. Genom sitt amerikanska påbrå — hans mor var amerikanska — fick han redan i unga år tillfälle att se sig om i såväl den gamla som den nya världen och fick därvid intryck, främst i fråga om den anglosaxiska ungdomens fostran, som blev av avgörande betydelse för hans liv. I Sverige umgicks Victor Balck redan med tanken att introducera den moderna idrotten i vårt land, och Clarence von Rosen sällade sig omedelbart till sin äldre vän i arbetet att bygga upp den svenska idrotten med insatser och initiativ på så gott som alla områden av idrottslivet, mången gång icke utan personliga offer. Ridsporten låg hans hjärta särskilt nära. Som ung kavalleriofficer kom han under en flerårig kommendering i Wien i början av 1890-talet i beröring med det hippologiska liv som då florerade på den europeiska kontinenten. Han grundläde där sitt anseende som framstående internationell ryttare och medförde många lärdomar till hemlandet. Hans största insats var införandet av hästtävlingar i det olympiska programmet. Sådana förekom för första gången vid stockholmsolympiaden 1912 och blev en stor framgång, och de blev sedan dess ryggraden i det internationella tävlings-umgänget. Redan år 1900 hade han invalts i den internationella olympiska kommittén och var vid sin bortgång dess äldste hedersmedlem. Clarence von Rosens insatser inom bilismen var även betydande. Han var stiftare av Kungl. automobilklubben och var dess ordförande i tre decennier till 1933. Knut Stangenberg Konstnären Knut Stangenberg avled i Stockholm den 21 april. Han var född 1871 i Uppsala, där han även avlade studentexamen. Stangenberg genomgick Konstnärsförbundets målarskola och knöt där vänskapsband med många av den tidens kända konstnärer som Zorn, Carl Larsson, Liljefors och Albert Engström. ”Stang trädde i förbindelse med människorna och gladde dem så att säga i tre olika skikt”, skrev Karl Asplund i sin runa över honom i SvD och fortsatte: ”Han var skämttecknaren för den stora publiken, teaterporträttören för parketten och raderna och den kvicke tillfällighetsdiktaren i mera slutna sammanhang. Som tecknare hade han en både godmodig och skarp iakttagelseförmåga och en både vänlig och gaddig, alltid road attityd mot mänskligheten. Publikmässigt nådde han utan tvivel längst med sin seriefigur, den godmodige och illfundige Fridolf Celinder, som föddes 1912 och levde pigg och kry under ett par decennier. .. Stängs stil var akademisk i en speciell mening, han odlade spexets vanvettiga tankeflykt och kuriösa och överraskande rim. Högst når han nog som skildrare av gammaldags jakter och jular, där finns en doft av traditionell svenskhet som är oförglömlig och som har djupa rötter. Det är inte långsökt att leta sig tillbaka till den gamle Runius’ Friskens och Runii resa till Dalarön för att finna släktskap med dess muntra lantlivsskildringar.” 258