Ohygglig katastrof vid motortävling I nder Grand Prix-loppet på motorbanan i Le Mans några mil väster om Paris inträffade lördagen den 11 juni en fruktansvärd olycka som krävde över 80 människoliv. Tre vagnar kom på en gång dånande förbi huvudläktaren med en fart av 260 km i timmen, då en av dem, förd av fransmannen Pierre Levegh, blev trängd och påkörd, tornade mot barriären framför läktaren, virvlade flera meter upp i luften och exploderade med ett ohyggligt dån. Förvridna, glödheta metallstycken slungades runt omkring och den lösslitna Fallet John Förre chefen för det västtyska kontraspiona-get, dr OTTO JOHN, som 1954 begav sig till Östtyskland, där han enligt vissa uppgifter ställde sig till kommunistregimens förfogande, flydde den 13 december 1955 tillbaka till Bonn via Västberlin. Härvid fick han hjälp bl. a. av en korrespondent i Berlin till Svenska Dagbladet, Henrik Bonde-Henriksen. I Västtyskland ansågs det ännu inte klarlagt under vilka omständigheter John ett och ett halvt år tidigare hade försvunnit till Östtyskland. Nu uppgav han själv, att han hade förgiftats och bortförts. ”Dubbelavhopparen” häktades som misstänkt för landsför-rädiska förbindelser. Utredningen om det egendomliga fallet fortsatte. (Se SvD Å. XXXII sid. 305, 22/7.) bakaxeln och delar av motorblocket plöjde formliga vägar in bland de tätt packade åskådarna. När alla offren efter några dagar hunnit identifieras kunde konstateras att katastrofen krävt 82 människoliv och att 160 personer skadats mer eller mindre svårt. Vad som gjorde olyckan ännu ohyggligare var att tävlingen — ett 24-timmarslopp — ej avbröts. Fartvidundren fortsatte att rusa förbi katastrofplatsen, medan alla tillgängliga ambulanser och andra motorfordon höll på att föra undan de döda och skadade. På den utsatta läktarsektionen befann sig flera svenskar men ingen av dem kom till skada. Två av dem var löjtnanten vid Svea livgarde Lennart Kjessler, som befann sig i Frankrike för militära studier, och fil. stud. Björn Qvarnström, praktikant på Svenska handelskammaren i Paris. Löjtnant Kjessler gjorde en remarkabel insats i det första hjälp-arbetet. Trots att han ej fullt behärskade franska språket lyckades han ta befälet under den förlamande skräckstämningen och ge order till närvarande gendarmer, vilka utan invändning underordnade sig hans ledning. När franskt polisbefäl efter en stund anlände var räddnings- och uppröjningsarbetet redan i full gång. I fem timmar hjälpte de båda svenskarna sedan till med att bära sårade och döda. En framstående insats i arbetet på att till livet rädda så många som möjligt av de svårast skadade gjordes även av lasarettsläkaren i Linköping Leif Kugelberg, vilken rest ned till Le Mans-loppet bl. a. för att studera sä-kerhetsdetaljerna vid tävlingen. Närvarande vid tävlingen var även prins Bertil, som skulle ha befunnit sig ej långt från olycksplatsen om han ej strax före katastrofen tillfälligt avlägsnat sig från den depå, där han följde tävlingen. I en intervju ett par dagar efter katastrofen framhöll han att kritik åtminstone på en punkt kunde riktas mot säkerhetsförhållandena; banan var alldeles för smal i betraktande av det stora antalet deltagande vagnar, ett 70-tal. Frågan om säkerhetsanordningarna diskuterades givetvis även livligt i fransk press och en stark indignation gjorde sig gällande över att tävlingen ej avbröts. För att bl. a. om möjligt bringa klarhet om huruvida säkerhetsanordningarna kunde anses godtagbara tillsattes av vederbörande franska myndigheter en kommitté av fyra tekniska experter. 317