derna av regeringen Laniels deportering av sultanen ben Youssef 1953 gjorde sig nu gällande med full kraft. I förvisningen på Madagaskar hade ben Youssef blivit en symbol för nationaliströrelsen. Denna krävde att den av fransmännen tillsatte ben Arafa skulle avlägsnas. Först när oroligheterna i augusti övergick till blodig revolt med tusentals dödsoffer fick konseljpresident Faure möjlighet att handla. Slutet blev att ben Arafa lämnade Rabat och for till Tanger, där han abdikerade till förmån för ben Youssef. Det var dock ovisst om den nya situationen skulle kunna bli utgångspunkt för en ömsesidigt tillfredsställande lösning av Marocko-frågan. Även Algeriet var i häftig jäsning. Krisen hade där särskilda aspekter genom att fransmännen över huvud taget inte ville erkänna någon algerisk nationalistisk rörelse. Landet betraktades alltjämt som integrerande del av Frankrike. Även här insattes stora truppförstärkningar mot rebeller. En urtima session av den algeriska rådgivande församlingen måste i september inställas på obestämd tid. Ungefär samtidigt fick konflikten internationella återverkningar genom att FN:s generalförsamling beslöt att ta upp den algeriska frågan till debatt. Frankrike betraktade detta som en inblandning i interna angelägenheter och hemkallade sin FN-delegation. Denna återvände dock, sedan generalförsamlingen hade avfört frågan från dagordningen. På grund av krisen i Algeriet uppsköts detta områdes deltagande i de vid årsskiftet omedelbart förestående valen till franska nationalförsamlingen. Rysk aktivitet i Mellersta östern och Sydasien Nya konstellationer tog form i Mellersta östern under stark politisk aktivitet både på stormaktsplanet och mellan regionens egna stater. I februari ingick Turkiet och Irak ett försvarsavtal, Bagdadpakten, som successivt utvidgades genom Storbritanniens, Pakistans och Persiens anslutning. Genom Turkiet hade detta nya försvarssystem anknytning till Atlantpakten och åt andra hållet via Pakistan till den sydöstasiatiska paktorganisationen. I november sammanträdde Bagdadpaktens ministerråd i Iraks huvudstad och upprättade en permanent fördragsorganisation. USA ställde i utsikt sin anslutning längre fram. Iraks steg innebar praktiskt taget att Arabförbundet sprängdes. Egyptens reaktion blev mycket häftig. Även Syrien och Saudi-Arabien protesterade skarpt och träffade nya avtal med Egypten om intim militär samverkan. Som ett åskmoln över Främre Orienten låg den nästan till bristningsgränsen skärpta konflikten mellan arabländerna och Israel. I den demilitariserade Gazazonen inträffade ett flertal allvarliga intermezzon mellan egyptiska och israeliska styrkor. I denna situation inledde Sovjetunionen en politisk offensiv, som omfattade hela Mellersta östern och även utsträcktes till Sydasien. Västmakterna oroades framför allt av att det kommunistiska östblocket åtog sig att leverera vapen till Egypten, i första hand från Tjeckoslovakien. Ryske regeringschefen Bulganin och förste partisekreteraren Krusjtjev företog i slutet av året en flera veckors resa till Indien, Burma och Afghanistan. Under färden utlovade de ekonomisk och teknisk hjälp till dessa länder och höll flera tal med häftiga utfall mot västmakterna. Ett sjukbud oroar hela USA President Eisenhowers budskap i januari till den nyvalda kongressen avsåg att främja en samling åt mitten. Det visade sig också under året, att den av demo 324