i september. Hans förhandlingar med de ryska ledarna fick till resultat att diplomatiska förbindelser upprättades med Moskva. Därvid lyckades han utverka att Sovjet skulle frigiva 9 600 tyska fångar. Deras repatriering hälsades med stor glädje i Västtyskland, men vid hemtransporterna förekom oroande avbrott. Omedelbart efter Adenauers förhandlingar i Moskva besökte en östtysk regerings-delegation under ledning av O. Grotewohl den ryska huvudstaden. Vid denna visit undertecknades ett fördrag, vari Östtyskland erkändes som ”fullt suveränt”. Sovjets avsikter att försöka framdriva en direkt uppgörelse med tyskarna själva om det centrala Tysklandsproblemet röjdes på olika sätt. Adenauer höll dock stadig kurs i nära samverkan med atlantmakterna. Vad förbundskanslerns starka personliga auktoritet alltjämt betydde framgick särskilt klart då han under hösten flera veckor var bunden vid sjukbädden. Nya inre slitningar i Bonn vållades främst av den oberäknelige liberale ledaren Dehlers manövrer. Ökad förvirring i Frankrike Mendès-Frances regering störtades i februari — formellt på Nordafrika-politiken men i realiteten därför att nationalförsamlingens flertal ondgjorde sig över konseljpresidentens självständiga hållning. Efter en lång kris bildade radikalsocialisten Edgar Faure, som något tidigare hade utnämnts till utrikesminister, en ny center-höger-regering. A. Pinay blev utrikesminister. Faures regering blev främst upptagen av de akuta kriserna i Nordafrika (se särskilt avsnitt i översikten) men förlamades alltmer av det splittrade parlamentet. Gång på gång under hösten låg ministärens öde i vågskålen. Läget tog en uppseendeväckande vändning, sedan Faure förklarat att han önskade nyval i december i stället för nästa sommar. Detta förslag motiverades med att regeringsmakten icke kunde fungera på grund av nationalförsamlingens sammansättning, men Faure hade ett annat, minst lika tungt vägande skäl: han ville förekomma Mendès-France, som siktade på en come back. Efter invecklade strider om en valreform — Mendès-Frances anhängare begärde härvid majoritetsval i enmanskretsar — fälldes regeringen med s. k. konstitutionell majoritet. Eftersom det var det andra regeringsnederlaget av sådant slag inom en tidrymd av 18 månader hade Faure författningsenlig rätt att upplösa parlamentet. Ändå kom det som en stor överraskning att han beslöt utnyttja denna möjlighet; sedan 1877 hade det icke hänt att parlamentet upplösts av regeringen. Nyval utlystes till 2/1 1956. En storm uppstod inom radikalsocialistiska partiet, ur vilket Faure uteslöts, medan Mendès-France som ledare för partiets vänsterflygel bildade en s. k. republikansk front mot regeringskoalitionen under valrörelsen. Tysknationell vind i Saar Förbundskansler Adenauers överenskommelse med franska regeringen om Saar utsattes för förnyad kritik i Västtyskland. Likväl lyckades Adenauer i februari få avtalet ratificerat av förbundsdagen med relativt stor majoritet. Efter nya fransktyska förhandlingar undertecknades ett protokoll, vilket bekräftade den fransk-saarländska ekonomiska unionens principer men samtidigt ytterligare underströk Saars i övrigt autonoma ställning. Vidare uppnåddes en kompromiss om Röchling-verken, områdets största stålindustri. För övervakning av den stundande folkomröstningen om Saar-stadgan tillsatte Västeuropeiska unionens ministerråd en internationell kommission med belgiern F. Dehousse som ordförande. Så snart de förbjudna protyska partierna åter kunde framträda fritt satte de i gång en kraftig kampanj med udd mot J. Hoffmanns 328