(se särskilt avsnitt i översikten). På flera punkter röjdes meningsskiljaktigheter, särskilt beträffande ”kolonialismen”. Man enades om en allmänt formulerad deklaration, i vilken all kolonialpolitik fördömdes såsom något ont, som snarast borde bringas ur världen. Konferensen erkände varje nations rätt att deltaga i regionala försvarssystem enligt FN:s stadga men fördömde engagemang, som kunde anses blott tjäna stormakternas intressen. En kejsare mister sitt land I södra delen av det kluvna Indokina blev läget kaotiskt och ingav ökade farhågor för att även denna återstod av Frankrikes sydöstasiatiska besittningar slutligen skulle falla i kommunisternas händer. Premierministern Ngo Dinh Diem, stödd av USA, var centralfiguren i invecklade konflikter. Han var ovän med fransmännen och kom i skärpt motsättning till statschefen Bao Dai, som vistades i Frankrike men försökte påverka utvecklingen i Sydvietnam. Förvirringen ökades av att Saigonregeringen bekämpades av privata ”armeer”, tillhörande en rad politisk-religiösa sekter. I Saigon sammanträdde ett med regeringen solidariskt ”revolutionsråd”, som krävde avsättning av statsöverhuvudet. Medan dessa händelser utspelades rådde oenighet mellan Frankrike och USA om Indokinapolitiken. Med amerikanskt bistånd lyckades Ngo Dinh Diem hävda sig. Hans konflikt med Bao Dai drevs till sin spets i slutet av året; vid en folkomröstning segrade regeringschefen med stor majoritet. Sydvietnam utropades till republik med Ngo Dinh Diem som president. Frågan om de allmänna val som enligt 1954 års vapenstilleståndsavtal skulle hållas i hela Vietnam blev brännande. Av storpolitiska skäl uppmanade västmakterna Saigonregeringen att inleda förhandlingar om saken med kommunisterna, men Ngo Dinh Diem vägrade att inlåta sig med dem. Sudan utropas till republik En ny stat framträdde omedelbart före årsslutet — republiken Sudan. Proklamationen kom i form av ett parlamentsbeslut. Det var en överraskning, eftersom man tidigare hade planerat att frågan om landets status skulle avgöras av en konstituerande församling samt till yttermera visso genom folkomröstning. Varken Storbritannien eller Egypten lade dock hinder i vägen. Sudan fick ta sin genväg till oavhängigheten — i stort sett till britternas belåtenhet, enär en införlivning med Egypten hade avvisats. Kairo höll god min trots att avgörandet hade överkorsat den egyptiska önskedrömmen ”Nildalens enhet”. U trikesministrarna Dulles och Macmillan, förbundskansler Adenauer och utrikesminister Pinay i glatt samspråk under överläggningarna i Washington. 332