om att det hade öppnats en klyfta mellan den av socialdemokraterna ledda fackliga centralorganisationen och partivännerna inom regeringen. Anmärkningsvärt var att riksdagen samma kväll som strejken började godkände ett uttalande som fastslog, att några andra lönehöjningar inte borde tolereras än sådana, som skulle avse ”groputjämningar”. Detta uttalande var dock inte enhälligt; en betydande minoritet, bestående av socialdemokrater och folkdemokrater, motsatte sig uttalandet. Riks-dagsmajoriteten hade dock därmed i viss mån markerat sin principiella inställning. Slutet på strejkaktionen blev likväl att de sju FFC-anslutna befattningshavarförbun-den, efter en elva dygn lång arbetsnedläggelse, i stort sett fick sina krav godkända. Det beslöts, att de 750 milj, mark, som strejken kostat staten, skulle upptas i en tilläggsbudget på hösten, men att beloppen skulle utbetalas retroaktivt från den 1 januari 1955. J ordbruksproducenter i rörelse Vad som i detta sammanhang är värt att observera är, att de här nämnda arbetsinställelserna inte gällde den privata sektorn av näringslivet. På den öppna arbetsmarknaden ingicks en mängd avtal utan att dessa väckte någon större uppmärksamhet. Situationen fick också en ny fas genom att jordbruksproducenterna med allt större tydlighet lät förstå, att frågan om jordbrukets inkomster krävde en snabb lösning. Då det alltid ansetts att jordbruksproducenternas centralförbund har ett starkt politiskt stöd hos agrarerna, stod man inför ett läge, som kunde tänkas leda till svåra slitningar inom regeringsblocket. Jordbruksproducenterna fordrade helt enkelt, att deras inkomster skulle få en fast, ”hundraprocentig”, bindning vid industriarbetarnas löner. Det meddelades också, att jordbrukarna från den 4 april, om deras krav icke uppfyllts, skulle inställa sina leveranser av vissa livsmedel. Kravet stötte på hårt motstånd hos agrarförbundets regeringskolleger, socialdemokraterna. Dessa hänvisade till att regeringsavtalet den 20 oktober 1954 avsåg att jordbruksinkomsterna endast till 50 procent skulle bindas vid utvecklingen av lönenivån. Från jordbrukarhåll hade man dock hela tiden opponerat sig mot denna del av överenskommelsen. Socialdemokraterna i regeringsställning hävdade enständigt, att frågan om jordbruksinkomsterna inte hörde samman med de lönekrav, som förts fram ett par veckor tidigare från de statsanställdas sida. Subventioner — ”ett osunt system” Debatten rullade vidare och motsättningarna skärptes, då frågan om de statliga subventionerna till jordbruket kom upp. Regeringsavtalet i oktober 1954 innebar en utbyggnad av systemet med subventioner, vilka skulle hålla livsmedelskost-naderna nere, i syfte att hindra en sådan stegring av index, att den automatiska lönehöjningen skulle träda i funktion. Det har, vidhöll jordbrukarna, varit konsumenterna, som haft det största gagnet av subventionerna, vilka jordbrukarna själva numera önskar komma ifrån. Man borde inte, inskärpte också den borgerliga oppositionen under hela året 1955, fortsätta den prissänkningspolitik, som inleddes då regeringen bildades. Redan i februari konstaterade riksdagens grund-lagsutskott, att prisjusteringar, som bygger på statliga subventioner, representerar ett osunt system, som icke bör få bli permanent. Enhälligt var utskottet emellertid inte. Några dagar senare poängterade också statsutskottet för sin del, att subventionerna borde slopas med det snaraste, åtminstone i fråga om mjölk och grädde. 346