Själva problemställningen i norsk politik ändrades inte i och för sig. Där fanns det stora köptrycket, de stora investeringarna av stat, kommuner och det privata näringslivet och det stora underskottet i handelsbalansen, och dessa var fortfarande huvudpunkterna i den politiska debatten. Det som betecknade något nytt var den ändrade hållning arbetarpartiets ledning intog till dessa problem. Regeringen erkände omsider de många krafter som samverkade i Norges ekonomi och drog upp förhållningsregler som den många gånger uppmanats att anta men som den hade avvisat Redan i januari var man på det klara med att regeringen Torp låg illa till inom sitt eget parti. Till och med i stortinget hade tecken förekommit som klart berättade om den ökade misstron mot regeringens politik. Statsminister Oscar Torp berörde även detta i sitt nyårstal i radion. I slutet av januari meddelade han så, att han skulle dra sig tillbaka. Den officiella förklaringen var densamma som när Einar Gerhardsen 1951 avgick: statsministern var trött och behövde avlösning. Egentligen förelåg emellertid inget tvivel om att det var arbetarpartiets eget missnöje med statsministerns försök att lösa prisproblemen som var huvudorsaken. Oscar Torp var en samarbetets man — han ryggade tillbaka för att ta till konkreta åtgärder och satsade i stället på förhandlingar för att sätta ned en vinstmarginal här och där. Men det stod klart för vida kretsar inom partiet att helt andra vittgående och genomgripande åtgärder krävdes. Köptrycket måste lättas genom begränsning av köpkraften, kreditförhållandena måste stramas åt, betalningsbalansen måste förbättras. Detta förhållande skapade bakgrunden till statsministerskiftet och satte djupa spår i arbetarpartiet. Det uppträdde inte längre så sammansvetsat som förr, enär inom vissa kretsar ett tvivel gjorde sig gällande: var den nya kursen den rätta? Det måste bli Einar Gerhardsen som bildade den nya regeringen — emedan han helt enkelt var den enda person partiet just då kunde ställa upp som passade. Han valde nya män på de viktigaste posterna. Mons Lid, tidigare ordförande i stortingets finansutskott och just då landshövding i Hordaland, utsågs till finansminister och utsattes för stark påverkan innan han ville åta sig uppgiften. Den elegante och mycket skicklige socialekonomen, ministern hos OEEC i Paris Arne Skaug, blev handelsminister. Även en rad andra poster i regeringen besattes med nya män. Finansminister Mons Lid tycktes vara den nya regeringens ”starke man”. Redan i februari kom det första tecknet på ändrad kurs i politiken: Norges Bank höjde diskontot från 2,5 till 3,5 procent med en höjning av landets allmänna räntenivå som följd. Detta skedde efter det den föregående regeringen upprepade gånger hade förklarat att den inte skulle komma att överge sin ”lågräntepolitik”. Några dagar därefter kom nya åtgärder: regeringen framlade tre förslag med sikte på lättnader i köptrycket, importminskning och återupprättande av balans i utrikeshandeln. För att minska den kapitalkrävande importen infördes en importavgift på 10 procent på bilar och traktorer, vidare en 10-procentig avgift på all kontra-hering av fartyg och till slut en allmän omsättningsskatt på byggnads- och anlägg-ningsverksamhet. Från sistnämnda bestämmelse gjordes undantag för driftsbyggnader i jordbruket men däremot inte för viktiga sociala byggen som sjukhus o. d. och inte heller för skolbyggen. Åtgärder vidtogs för att begränsa kreditgivningen. Mot slutet av året fick man till stånd ett avtal mellan bankväsendet och myndigheterna om en kreditminskning. Det varslades om att detta skulle innebära minskat bostadsbyggande, ty cirka 80 procent av nybyggena finansierades av statsbankerna. 352