Den ryske atomforskaren professor L. A. Artsimovitj. nen, en oladdad partikel med ungefär samma massa som vätekärnan, förutsades t. ex. redan omkring 1920 av bl. a. lord Rutherford, den förste ”atomsprängaren”, men det experimentella beviset för dess existens kom inte förrän 1932 genom engelsmannen J. Chadwick. På samma sätt förhåller det sig med den s. k. anti-neutronen, som är identisk med neutronen så när som på att dess magnetiska poler är omkastade. Den hade rätt länge förutsetts av teoretikerna, innan den i september experimentellt fastställdes av ett forskarlag vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien med dr Edward Lofgren som chef. Vid en vetenskaplig konferens i april i Englands ”atomcentrum”, Harwell, överraskade ryssen I. V. Kurchatov den vetenskapliga världen med en redogörelse för förut hemligstämplade forskningar rörande möjligheten att åstadkomma termonukleära reaktioner genom elektriska urladdningar i förtunnade gaser. Den hittillsvarande metoden, som kommer till användning i vätebomben, består i att man använder en ”vanlig” atombomb för att skapa den enorma temperatur om 10— 100 miljoner grader, som behövs för att sätta i gång en termonukleär reaktion, varvid t. ex. två tunga vätekärnor sammanslås till en heliumkärna under avgivande av en neutron plus en förhållandevis ofantlig energimängd. Om den nya metoden skulle visa sig bärkraftig, skulle människan här ha ett medel att t. ex. kontrollera en vätebombsexplosion på liknande sätt som nu sker med en ”vanlig” atombombsexplosion i en reaktor, och jordens energiproblem torde då kunna anses löst för all framtid, eftersom oceanerna innehåller ett tämligen outtömligt förråd av tungt väte. Vid den internationella konferensen angående elektromagnetiska fenomen i den kosmiska fysiken, som ägde rum i Stockholm under augusti, höll den ryske atomforskaren A. Artsimovitj ett uppmärksammat föredrag över samma ämne, där han preciserade och fördjupade de resultat som hans kollega Kurchatov framlagt i Harwell. Artsimovitj varnade emellertid för överdriven optimism, eftersom de fenomen som det här rör sig om ännu inte fått någon slutgiltig förklaring. Strålningsrisken I både England och USA avgav under året officiella kommissioner rapporter över de faror i form av strålningsskador, som hotar mänskligheten, dels genom atombombsproven, dels genom den alltmer ökade användningen av atomenergi för fredliga ändamål. De båda kommittéerna framlade i stora drag samma slutsatser. Tillväxten i radioaktivitet till följd av de hittills utförda atombombstesten uppskattades endast till cirka en procent av den naturliga ”bakgrundsstrålningen”, som ständigt finns i atmosfären eller som utgår från mineral samt 92