ställde stora räknande maskiner. Folksam hyrde och tog i bruk en sådan. Kostnaderna för en maskin rörde sig om flera miljoner, och de organisatoriska förarbetena måste pågå under flera år. Intressanta undersökningar gjordes över möjligheten att hålla isbelagda vatten öppna för sjöfart. Atlas Copco och Svenska Metallverken hade konstruerat en anläggning bestående av luftkompressor och ett plaströr med hål på vissa avstånd. Metoden grundar sig på förhållandet att vattnet även vintertid på ett visst djup har en temperatur av omkring 4° och att detta varmare vatten förs upp av luft-blåsorna till ytan och smälter isen. För sträckan Södertälje—Västerås ansågs 11 kraftiga kompressorstationer behövliga. För inspektion av kraftledningarna tog Vattenfallsstyrelsen flyget i sin tjänst. Flygplanet går med 90 km/tim. och för säkerhets skull görs tre flygningar. Vid flygningen talar inspektören in på en bandspelare vad han ser. Försök gjordes att använda ballonger vid släpningen av timmer fram till skogsvägarna. Detta arbete var nästan den enda del av arbete i skogen som icke mekaniserats, och ballongen, som hade en lyftkapacitet av 300 kg, användes för att flytta de wiresystem och block som användes för att med traktorkraft vinscha timret till närmaste körbara väg. En betydelsefull förbättring av processen i massafabrikerna utvecklades av Svenska Cellulosabolaget. Genom en kokning i två steg kunde timmer med barkrester användas. Härigenom möjliggörs mekanisk barkning vid fabriken i stället för att man tidigare måste ha arbetskraft för att utföra detta arbete i skogen. Kraft- och värmeteknik Den år 1951 tillsatta statliga bränsleutredningen avgav sitt betänkande, vari vårt bränsleläge och framtida möjligheter noggrant penetrerades. Den gav en skrämmande bild av landets växande beroende av importbränslen, särskilt oljor. Olika vägar anvisades för vad som kallades en aktiv bränslepolitik. Bland dessa ingick som en väsentlig del ett kraftigt utnyttjande av atomenergien, särskilt för värmeändamål. I detta avseende står vårt land i särställning med relativt god tillgång på elkraft från vattenfall men samtidigt stort behov av energi för uppvärmning i industrier och byggnader. Om atomtekniken och dess utnyttjande se slutregistret ”Atomenergiens fredliga användning”. Det växande elkraftbehovet — tillväxten hade sedan lång tid varit 7 procent per år, innebärande en fördubbling på 10 år, och följaktligen krävt att under varje 1 O-årsperiod byggts lika många kraftanläggningar som tidigare funnits — tog hela Umeälven i anspråk för kraftverksbyggen, och arbete med dessa pågick på sju ställen, varav Vattenfallsstyrelsen svarade för fyra. Stora anläggningsarbeten pågick sålunda i Stornorrfors och Bålforsen. Ännu väldigare anläggningar förbereddes i Luleälven, där Vattenfallsstyrelsen planerade sex nya kraftstationer. Även i Jämtland pågick stora kraftverksbyggen. Blåsjöns kraftstation gjordes i huvudsak färdig. Den 6 km långa tunnel, 9x7 m, som leder vattnet i kraftverket, utfördes med asfalterad botten för att minska motståndet för det rinnande vattnet och även för att underlätta transporter under byggnadsarbetet. Vid Stenungsund pågick sprängningsarbetena för ett ångkraftverk på 600 000 kW, förlagt i berget. Två ångpannor beställdes från Svenska Maskinverken, beräknade för vardera nära 500 ton ånga per timme, d. v. s. större än någon i Europa förekommande. En annan kraftstation, förlagd till Västervik, var under anläggning och beräknades innehålla världens största gasturbin med en toppeffekt av 40 000 kW. Anlägg 118