Wallenberg-donation vid 100-årsjublieet Stockholms enskilda bank firade den 15 oktober hundraårsdagen av bankens öppnande med bl. a. fondemission till aktieägarna och generösa gratifikationer till personalen. Vidare anslogs sammanlagt 2,4 milj. kr. till ekonomisk forskning och undervisning, därav en milj. kr. till ett bankforskningsinstitut, avsett att stödja vetenskaplig forskning rörande de svenska affärsbankernas möjligheter att utveckla sina funktioner i den nationella och internationella ekonomien. Till fonden för A. O. Wallenbergs professur i nationalekonomi och bankvetenskap vid handelshögskolan i Stockholm anslogs 399 680 kr., varigenom denna fond bringas upp till en miljon kronor. Vidare beslöts att banken skulle till handels-högskoleföreningen i Stockholm överlämna en miljon kronor till en fond, benämnd ”Vice häradshövding Marcus Wallenbergs fond”. Fondens ändamål skall vara att möjliggöra en breddning av forskning och undervisning vid handelshögskolan i Stockholm rörande sådana internationella ekonomiska förhållanden, som är av särskild vikt för svenskt näringsliv. Ändamålet skall tillgodoses genom att från utlandet inbjudes framstående vetenskapsmän och föreläsare att under någon tid verka vid handelshögskolan. * På ledande plats kommenterade Svenska Dagbladet donationerna med bl. a. följande ord: Familjen Wallenberg har klart insett betydelsen av rikedomens förpliktelser, och ett av de ståtligaste vittnesbörden härom är som bekant Knut och Alice Wallenbergs fond. Ett nytt imponerande bevis på troheten mot denna tradition har lämnats genom de donationer, som nu gjorts i samband med jubileumsfirandet. Det är ett typiskt exempel på den förening av praktiskt och teoretiskt intresse, på den vilja att genom stöd åt forskning förbättra samhällslivets villkor, som är så typisk för huset Wallenberg. I dessa fall — liksom när det gäller exempelvis Alfred Nobel och Axel Wenner-Gren — har uttrycket richesse oblige fått sitt fulla gensvar. Detta visar i hur hög grad kapitalismen, ansvarsfullt utövad, kan bidra till ett demokratiskt samhälles styrka. mot 3,2 procent ett år tidigare. Produktivitetsökningen stannade dock vid 1 procent mot normalt 3 procent. Till de mest märkliga inslagen i 1956 års ekonomiska utveckling i Förenta staterna hörde avbrottet i de närmast föregående årens utpräglade prisstabilitet. Partipriserna för industriprodukter steg under 1956 med cirka 4 procent och för jordbruksprodukter med cirka 6,5 procent. Uppgången för samtliga partipriser blev genomsnittligt nära 5 procent. Industriarbetarnas timförtjänster steg med 5,5 procent. Som en följd av uppgörelsen efter den fem veckor långa stålkonflikten erhöll stålarbetare och gruvarbetare under hösten en löneökning på 8 respektive 12 procent. Nämnda lönetillskott hann emellertid bara delvis påverka detaljpriserna, vilka inte steg mer än med 2—3 procent efter att ha legat stilla sedan 1953. Inom flera avsnitt av den amerikanska produktionen kom man under 1956 farligt nära kapacitetsgränserna — inte minst inom järn- och stålindustrien. Prisstegringarna och två diskontohöjningar (till 3 procent), en försiktigare kreditpolitik och den obetydliga arbetslöshetsreserven antydde att också Förenta staterna till sist hade ställts inför inflationsproblem av västeuropeiskt mönster. Förenta staternas utrikeshandel påverkades under 1956 — liksom året förut — i hög grad av den internationella högkonjunkturen, som framför allt stimulerade exporten av amerikanska produkter. Den kommersiella exporten steg följaktligen från drygt 14 till nära 17 miljarder dollar eller med cirka 17 procent. Importen visade samtidigt en ökning från drygt 11 till cirka 13 miljarder dollar, en stegring med cirka 11 procent. Förenta staternas exportöverskott på cirka 4 miljarder dollar motvägdes på utgiftssidan bl. a. av betydande militära utlägg i utlandet, vilka jämte andra överföringar och kapitalinvesteringar medförde ett dollarutflöde på drygt 1 miljard, vilket belopp alltså blev ungefär lika stort som för närmast föregående år och tillfördes andra staters valutabehållningar. 133