verksamhet förlängdes ännu ett år av Parisorganisationen (OEEC), visade sig liksom under de närmast föregående åren vara ett värdefullt och smidigt clearing-instrument för medlemsstaterna. Betalningsläget i Västeuropa präglades under senare delen av 1956 av en fortsatt stärkt valutaposition för Västtyskland och Belgien men försämring i första hand för Frankrike, Storbritannien, Nederländerna och Danmark. Även om likviditetsproblemen inte var direkt akuta, utgjorde skillnaden i utveckling mellan Västtyskland och övriga länder ett störande inslag för en fortsatt liberalisering av handeln. Samordningen av medlemsstaternas ekonomiska politik kom därvid i förgrunden. Västeuropas ekonomiska sårbarhet framträdde särskilt starkt i samband med Suezkrisen, och i det sammanhanget föreföll intresset öka för de långt avancerade planerna på en gemensam västeuropeisk marknad, eventuellt utvidgad med ett fri-handelsområde. Sexstatsgruppens — d. v. s. de till Kol- och stålunionen anslutna länderna — planer på en gemensam marknad, för vilka riktlinjerna drogs upp redan vid Messinakonferensen i mitten av 1955, tog ett stort steg framåt under 1956, då parterna efter långvariga överläggningar i Bryssel lade fram ett vittgående förslag till en gemensam marknad, som skulle träda i kraft med ingången av 1958 och etappvis förverkligas under en tidrymd av tio till femton år. Frågan om en gemensam marknad dryftades också ingående inom OEEC, vars sekretariat fick i uppdrag att undersöka möjligheterna för ett västeuropeiskt samgående i vidare bemärkelse — närmast som ett alternativ till lågtullstaternas vid ministerrådet i juli 1956 framförda krav på sänkta tullar inom högtullstaterna. I bilden ingick också ansträngningarna att söka samordna atomenergiens utnyttjande genom en gemensam organisation, Euratom. Vägen till en gemensam västeuropeisk marknad blev klart underlättad av den fransk-tyska uppgörelsen beträffande Saarområdets återgång fr. o. m. 1957 till Tyskland, varmed ett permanent och farligt tvisteämne hade bringats ur världen. Överläggningarna inom de nordiska länderna beträffande planerna på att förverkliga en gemensam nordisk marknad drevs i viss utsträckning på av framstegen i det större västeuropeiska sammanhanget. Men i synnerhet från norskt industrihåll, där man också tidigare ställt sig tveksam till planerna på en gemensam nordisk marknad, restes nya invändningar mot att vi skulle gå omvägen över en nordisk marknad till en gemensam västeuropeisk. FÖRENTA STATERNA. Den under 1955 återinträdda högkonjunkturen i Förenta staterna fick ett mera nyanserat förlopp under 1956. Produktionstempot blev mera tveksamt och samtidigt tillstötte en påtaglig avmattning främst inom bilindustrien, varjämte bostadsbyggandet sjönk med cirka 9 procent. Bruttonationalprodukten steg trots detta med cirka 5 procent i löpande priser till 412 miljarder dollar. Den reala ökningen stannade emellertid vid 1—2 procent; större delen av uppgången i bruttonationalprodukten berodde på prisstegringar. Ökningen av industriproduktionen stannade vid 2—3 procent, medan motsvarande ökning ett år tidigare var 11—12 procent. Bilproduktionen sjönk med drygt 25 procent från 7,9 till 5,8 milj, vagnar. Omkring 6 milj, bilar såldes under 1956 mot 7,2 året förut. Lagren kunde pressas ned från de 790 000 vagnar, som tryckte marknaden vid 1956 års början, till 490 000 vid årets slut. Värdet av företagens investeringar i anläggningar och maskiner visade däremot en intressant ökning med cirka 20 procent, och antalet sysselsatta steg från drygt 64 till nära 66 miljoner, varigenom arbetslöshetsreserven sjönk till cirka 2,8 procent 132