Luftfartsförhandlingarna mellan Skandinavien och Västtyskland i slutet av augusti 1956 blev mycket segslitna och resulterade i en kompromiss. Här har fem av förhandlarna fotograferats efter överläggningarnas slut, fr. v. stats- och utrikesminister H. C. Hansen, Danmark, samt kommunikationsministrarna Sven Andersson, Sverige, Hans-Christoph Seebohm, Västtyskland, Kai Lindberg, Danmark, och Kolbjörn Varmann, Norge. En svår flygolycka — flyghistoriens dittills största — inträffade den 30 juni över Grand Canyon i Arizona, USA. Två stora passagerarflygplan på samma rut kolliderade, och samliga ombordvarande, 128 personer, omkom. Olyckan väckte stort uppseende i flygkretsar, inte bara på grund av sin omfattning utan kanske i lika hög grad genom det sätt på vilket kollisionen skett — ett av flygplanen hade begärt molngenomgång, och när det kom upp ur ett jämförelsevis tunt molnskikt körde det in i det andra planet, som flög tätt över molntäcket. Olyckan gav anledning till en omfattande utredning om flygtrafikledningen och ”trängseln i luften”, och man konstaterade att de tekniska hjälpmedel, som användes världen runt för att dirigera flygtrafiken, redan 1960 kommer att vara alldeles otillräckliga. Samtidigt tillsattes av FN:s trafikflygorgan, ICAO, en speciell kommitté med uppdrag att utarbeta rekommendationer för lösningar av de svåra lufttrafikproblem som beräknas uppstå under ”reaåldern”, eller med andra ord från år 1960. Flygbullerfrågorna tilldrog sig under året stort intresse i Sverige. Vid utredningarna i storflygplatsfrågan gjordes skisser med s. k. ”bullermattor” för olika berörda bostadsområden, och flygvapnet skärpte från 26 september sin bestämmelse för lägsta flyghöjd och lägsta höjd för ljud vallsgenombrott m. m. De olika ländernas försök med robotvapen omgärdades under 1956 fortfarande med stor sekretess. I Sverige offentliggjorde flygvapnet emellertid att man beställt ett antal förarlösa flygplan från Australien, ”Jindivik”, för prov med robotvapen. Vad gäller stormakternas mångmiljardkapplöpning om den första interkontinentala, fjärrstyrda s. k. vätebombsraketen sipprade ytterst litet ut. USA fortsatte emellertid sina förberedelser på en ”skjutbana” mellan Florida och Ascension Islands utanför Afrikas västkust — en sträcka på 800 svenska mil — och enligt internationell militär expertis ansågs USA på detta område under 1956 fortfarande ha ett visst, om också knappt, försprång före Sovjetunionen. 205